450 km körda mellan ökencamping och Deeba varmt så det räckte och den första riktiga ökendagen, en lång tuff dag.

Klockan hann passera tolv på natten innan vi var klar. Detta gjorde att månen stod högt mitt på stjärnhimmeln mitt i ingenstans mellan Dongola och Wadi Halfa. Kunde inte låta bli att ta ett kort på Tentipi-Hilton ett femstjärnigt ökenhotell med allt utom skoputsmaskin.

Första stoppet för dagen, lite snack om vägval och vips så dyker det upp lite lokalbefolkning.

När tanken började bli tom på den minst sagt krävande vägen mellan Wadi Halfa och Dongola så såg vi ett skjul som hade en blekt coca-cola skylt som var alldeles vid vägen. Vi stannade för att köpa en dricka och lite bröd. Det var Mohammed som ägde stället. En härlig lirare, först sålde han bröd och dricka, sedan kaffe och slutligen insåg Mohammed att vi behövde bensin, reptilsnabbt kom en fyra liters kanna fram. Ian var tveksam vad han egentligen sålde för vätska till oss. Jag upplyste honom om att han om någon måste ju veta för han är den största experten vad det gäller petroleumprodukter. Ian axlade expertrollen ögonblickligen och svarade efter kontrolluktande med lagom "laidback-attityd" att det var oblyad 95.

Slutligen så hade Mohammed en bussrörelse också, två killar boende på två olika kontinenter men med en sak som förenar. Dessa gentlemän har det som är en bristvara i Sverige i största allmänhet och tyvärr i synnerhet i Lappland, entreprenörskap.

När man åkt ett bra tag i öknen med bara sten och sand är det verkligen en uppenbarelse att bakom nästa backe se Nilen breda ut sig där det är helt andra förutsättningar för liv.

Man undrar vad länsfiskalen skulle tycka om han fick se denna transport efter en E4:an mellan Piteå och Luleå. Jag räknade till 24 personer på en Toyota hilux. Jag tror länstrafiken satte i säkerhetsbälte i alla sina bussar förra året. Hur många bälten som konkurrenten från Sudan har i sin Hilux vet jag inte.

Färjan över Nilen var inte de lättaste att hitta. Min karta sade mig att platsen var nästan 40 kilometer före Gondola och efter hjälp av GPS-navigering som Lukas helt dömde ut så dök till slut färjan upp. Eller kanske jag skulle säga färjvraket, den var nog i drift för några år sedan men nu gick det bara båtar stora som min träbåt i Kimtjärn. Vi förstod då att det måste finnas ett färjeläge till, sannolikt nedströms. Efter många om och men så kom vi slutligen fram till rätt färjeläger mitt emot staden Gondola. Massor med folk, positiv stämning och en härlig kommers, det såldes allt mellan himmel och jord. Jag gillar verkligen den puls som denna typ av Afrikanska marknadsplatser ger.

Det blev den första riktiga Afrikadagen, en tuff dag för alla i teamet. Denna dag var första gången som Mikko Stefan och Ian fick härdas på riktigt och känna på vad som gäller i en Dakartävling när det hårdnar till lite. Att i teorin anamma tesen ?Enda vägen runt är igenom? är lätt men när man blir utsatt för det i praktiken då känns det inte lika självklart.

Slutligen fann vi ett hotell i Deeba som hette Blue Star hotel och när vi öppnade dörren så stod det en get vid Receptionsdisken och åt på något oidentifierbart. Märkligt nog så fanns inte detta eminenta hotell på Michelinkartan !

Maten detta dygn blev två bröd och ett stekt ägg. Vi sov med MC-kläderna som täcke och lukten av tre svettiga och skitiga karlar kunde ingen mygga i världen motstå. Myggnäten och torrmaten låg vackert och snyggt packade i Mikkos bil. Som tur var hade Ian i sin välutrustade tankväska lite myggspray. Jag korsade fingrarna spottade tre gånger mot den svarta katten och somnade med Ians tröstande mening som klingade i huvudet: "Det är inte malariasäsong nu".