Nordkap - Sydkap: Krönika 060110 Färdigt Nu är allt så färdigt som det kan bli för Afrikadelen av denna resa. Vi har lämnat en stor låda i Kairo som förhoppningsvis går att skicka hem. Den innehåller skoteroverall, tjocka kläder, BMW:s system5 hjälm samt tumhandskar och mina skoterskor. Hoppas att tullen inte är lika besvärlig när detta paket ska lämna Egypten som när Ian och Lukas hojar skulle in. Tristessen börjar nu göra sig påmind och vi drar nog tillbaka till Sinaihalvön imorgon för att övernatta på Holiday Inn nära Nyweiba. Det är med en stor sorg jag läser att Andy har omkommit i Dakarrallyt. Det är alltid svårt att förklara hur man känner sig inombords. Fast jag vet att han visste om vad det innebar sett ur risksynpunkt att tävla i Dakarrallyt. Det finns ingen som kan köra rallyt för andra eller tredje gången som inte vet att det är väldigt riskfyllt att tävla i denna tävling. Åtminstone om man har ambitioner att vara i toppskiktet. Jag har sagt det förut och säger det igen, kör man i kön i touringtempo då är det inte tävlingen särskilt riskfylld. Då ligger det nog riskmässigt på samma nivå som att köra motorcykel i normal stadstrafik. Fast det finns ingen och då säger jag ingen som kan köra på säkerhet och vinna en specialsträcka. Jag sade alltid till min fru Eva att jag körde med full kontroll och med en viss säkerhetsmarginal, det var att vara vårdslös med sanningen. Det var sant till en viss del, men vissa sekvenser av en dagsetapp så tar alla toppförarna kalkylerande risker. Konsten är att göra det vid rätt tidpunkt. Richard Saincts var en specialist på det området. Han var en hejare på att läsa terrängen och chansade sällan utan körde fort med viss risktagning på de ?rätta? ställena. Jag har legat bakom honom under många dagsetapper i dakarrallyt och verkligen imponerats av hans kalkylerande körning. Till och från så gick det rent av sakta på de farliga avsnitten, farten var som på en kortege med Harley-Davidson motorcyklar. Trots det så omkom han i näst sista deltävlingen av VM-serien i ökenrally, Farao-rallyt på senhösten 2004. Min stora förebild Meoni var nog mer lik mig vad det gällde att ta risker, trots det så körde han sällan omkull. Fast när det skedde likt 2003 års Dakarrally då var det tunga högfartskrascher. Där slog han runt i 160 km/timme och hans KTM 950 såg mera ut som en fransk korkskruv än en ökenracer. KTM:s mekaniker hade sysselsättning hela den natten. Hur hans kropp värkte dagen efter han använt den som bromsbelägg kan man bara ana sig till. Vad tror ni hände? Dagen efter vann han specialsträckan, respekt ! När jag såg hans namn överst på resultatlistan på vita tavlan i nattbivacken kvällen därpå så fick jag ståpäls på mina armar, snacka om en hårding. Han var en förebild för mig. Jag körde Australien Safari år 2002 och det var då jag träffade Andy Caldecott för första gången. Han körde otroligt fort och det var verkligen ingen som rådde på honom på hans hemmaplan. Han tog en överlägsen seger i den tävlingen. Nästa gång vi möttes var dakartävlingen 2004, då körde han inte alls lika fort. Han verkade se och lära, pratade med honom strax innan han bröt tävlingen med trasig fot. Han sa då att det var en helt annan terräng än han var van vid. Vidare var navigeringen med GPS ny och Dakarrallyts noter var annorlunda än de han var van vid. Mitt intryck av honom var att han var en otroligt skicklig förare med bra koll på grejorna. Vila i frid Andy ! << Förra Alla krönikor Nästa >> High Performance Riding www.pgdakar.com Per-Gunnar Lundmark Fjällbonäs 15 933 91 Arvidsjaur Per-Gunnar Lundmark Eva.PG.Lundmark@swipnet.se Uppdaterad 2006-01-12