Fjällbonäs-LångtBortiStan : Krönika 0706011 Att läsa skyltarna i länderna där de skriver från höger till vänster är inte alltid det lättaste. Detta gör naturligtvis att en och annan felaktig navigering sker. Det har blivit lite av en sport för oss alla att hitta på anledningar till varför vi inte körde rätt väg. Ingen medger en felnavigering. Lukas han kör i sitt eget tempo och hans GPS har gått sönder men han menar på att han ändå inte kan med den och att det går bättre med en gammeldags papperkarta. Svårt att säga emot honom för han hittar alltid på något konstigt vis till slutdestinationen. Vi känner oss som riktiga världsstjärnor för den uppståndelse som blir överallt där vi drar fram. Det kan liknas vid en sämre sortens Westernfilm, jag tänker då på filmscenerna någonstans i den andra halvan då de flesta redan har somnat i TV-soffan. Det är där alla går man ur huset och träffas utanför saloonen för att haka på uppbådet som skall jaga ifatt skurkarna. Uppbådet i liknelsen är bestående av en myriad av 125:or med ungdomar som verkligen drömmer om en riktig motorcykel och skurkarna är vi. Det är ju som bekant förbjudet att i Iran köpa en tung motorcykel. Jag inser att den låt som Kenneth and the Knutters skrev för ett tiotal år sedan egentligen var en sång om frihetslängtan hos det Iranska folket. Textstrofen är enligt följande: ”Ge mig fri fart och fri bensin, ett friare liv och en större maskin”. Här är Cam dum nog att bjuda in till allmän visning av GPS och prata lite kring motorcykelns finesser. Efter en stund så ryms han inte själv vid hojen och situationen blir nästan lite absurd. 125:an används verkligen som ett nyttofordon i Iran. Denna motorcykel körde om mig i omgångar under en sträcka av 100 km. Varje gång jag stannade för att ta en bild så kom 125:an ikapp mig. Till sist insåg jag att hela familjen hade varit i storstaden och handlat och var nu på väg hem. Jag körde ikapp och tog denna bild i farten hastigheten som familjefadern höll med sin dyrbara last var 105 km/timmen. Med den här typen av skyltar så känns det som om kommentarer är överflödiga. Bergspasset som gränsar mellan Iran och Turkmenistan var verkligen något alldeles extra. Bergsformationerna var helt makalösa men att få in allt i kameran det går inte. Vårat nattstopp blev i Ashkhabad, som vad jag förstår är huvudstaden i Turkmenistan. Här har det byggts upp ett skrytbygge av Guds nåde, det känns ögonblickligen att något inte stämmer. Staden är uppbyggd för en population på minst 1-2 miljoner innevånare, byggnaderna är fantastiska och allt känns bara som en kuliss. Det känns nästan kusligt, lite som Mad Max-filmerna. Det exempelvis en hel gata full av Casinon men det finns inga människor där. Hotellen gapar tomma och allt känns som en fullständigt surrealistiskt kuliss till någon StarWar-film. Vi bor på Hotell President med 5 stjärnor en 16 våningar hög skyskrapa. Jag tror vi är enda gästerna inatt. Jag kan inte hela storyn bakom Turkmenistan men detta är den hittills mest skruvade upplevelsen jag fått i samband med besök av ett nytt land. Mitt råd är åk hit och titta ! << Förra Alla krönikor Nästa >> High Performance Riding www.pgdakar.com Per-Gunnar Lundmark Fjällbonäs 15 933 91 Arvidsjaur Per-Gunnar Lundmark Eva.PG.Lundmark@swipnet.se Uppdaterad 2007-06-11