Rysslandsresan IV >> Deltagare >> Rysslandsresan II >> Rysslandsresan III Reseskildring av Thomas Sahlin Första söndagen i juli sitter jag i ett litet flygplan på väg till Arvidsjaur och funderar på veckan jag har framför mig. Om vi vrider klockan tillbaka ett par månader när det ramlade in ett mail där hemma från en kompis som fått ett erbjudande att på HP2:or resa till Ryssland och Kolahalvön av gurun PG Lundmark, kompisen kunde inte förverkliga resan men i mitt huvud var hjärnan febrilt aktiv – Kolahalvön, Murmansk, off-road, äventyr; jag måste följa med helt enkelt. Där satt jag då på flyget med hjälmen i handen och ryggan packad med de nödvändigaste prylarna och skulle åka enduro i Ryssland – häftigt alltså. Ett och ett halvt dygn senare står jag med 12 andra entusiaster vid gränsstationen till Ryssland. En rysk tjänsteman undrar lite förundrat vad som lockar 13 stycken svenskar att åka MC i Ryssland. De dåliga vägarna försöker jag förklara, tjänstemannen ser ännu mer förundrad ut. Att köra in i Ryssland från väst är som att färdas åtskilliga decennier bakåt i tiden. Det som slår mig direkt är den totala bristen på underhåll av såväl vägar, hus, fabriker och kort sagt allt vi ser. Nynnar på gamla Beatleslåten ”Back in the USSR” och funderar på texten, var det inte något i stil med ” It´s good to be back home”!!! Med på resan är också ett antal ryssar; Konstantin med sin 3,5 ton tunga 4-hjulsdrivna lastbil som bär vår packning, en journaliststuderande tjej som ska skriva om resan och två unga grabbar på MC. Nu följer ett antal dagar med sanslös off-road som t.ex. bestiga berget Lovozero till si så där dryga 1000 meters höjd. De 1000 bäckarnas väg som krävde sina offer i form av dränkta HP2 or med förare. Gropiga, fullständigt sönderkörda vägar och som sagt total brist på underhåll tycktes finnas hur mycket som helst. Tufft att vara HP2 under sådana förhållanden men ingen av hojarna tycktes må dåligt av behandlingen. Möjligen var det förarna som mjuknade efter ett par dagars tuff körning. Åtminstone tog jag själv chansen till lite återhämtning när jag en dag fick erbjudande att åka med i Konstantins lastbil, en gedigen rysk Gaz med bensin-V8 på 115 hk som tog sig fram precis var som helst. Nåväl redan samma eftermiddag var suget efter HP2:an så stort att hjälmen åkte på igen. Åkningen längs vita havskusten stränder var en absolut höjdare men någonstans på något sätt måste man ju ta sig upp till huvudvägen igen, här visade det sig varvid floden Varzugas mynning där det också ligger en liten by. Huvudgatan i byn är så sandig att byborna lägger ut landgångar för att kunna gå där överhuvudtaget. Denna by skulle vi igenom och det blev med hojarna på tvären, längden, höjden och vad ni vill. På något sätt inbillade jag mig att jag behärskade det här med sand och tung hoj men fick min dom när PG skrek ”du kör för sakta – stå upp, i med trean och full rulle” och se, det funkade! Kände mig för en stund som en riktig Dakaråkare när jag flöt över spåriga sanddyner under färden mot fastare underlag. Sista kvällen i vildmarken käkade vi laxsoppa, drack Vodka, fick ett stiligt diplom och av journalisttjejen en puss på kinden ovanpå en veckas skäggstubb och flera lager myggmedel – tuffa tjejer de där ryskorna. Var är egentligen Vägverkets räcken? Denna tankteknik verkar vara spridd över hela världen från svartaste Afrika till nordligaste Ryssland. Gåva i form av en yxa från oss kunder till Konstantin. Vrak vid Varzuga Skribenten tar en kall korvlunch med ett äpple som efterrätt någonstans på kolahalvön. Badpojken Anders viker ner sig i den strida strömmen. << Tillbaka High Performance Riding www.pgdakar.com Per-Gunnar Lundmark Fjällbonäs 15 933 91 Arvidsjaur Per-Gunnar Lundmark Eva.PG.Lundmark@swipnet.se Uppdaterad 2006-08-04