Lukas Lundin, styrelserepresentant i Lundin Oil och PG:s sponsor, deltog i tävlingen men tvingades bryta på den åttonde etappen. Så här långt hade Lukas gjort ett strålande lopp och låg 51:a plats efter den sjunde etappen. Här berättar han själv om vad som hände:

"För min del kom tävlingsdag nummer sju att bjuda på en del obehag, trots att allt började bra. Sträckan mellan Tan-Tan och Atar är årets längsta, med sina 701 kilometer. Jag körde som en galning, allt kändes mycket bra och vid CP1 var jag nummer 30. Way to go!

Att man inte ska ropa ”Hej!” för tidigt fick jag erfara redan 50 kilometer efter CP1. En sten i färdvägen satte effektivt stopp för min rasande framfart, och i 130 kilometer i timmen flög jag som en projektil. Det gjorde föresten även min motorcykel…

Jag klarade mig utan skador, men det gjorde inte motorcykeln. Styret blev snett och vint och avgasröret trycktes upp mot den bakre bromsen, med resultatet att all bromsverkan på densamma försvann.

Återstoden av dagen blev av naturliga skäl ganska jobbig. När cirka 30 kilometer återstod kom vi in i ett område med sanddyner, vilka var mycket svårmanövrerade med mitt sneda styre… Lyckades i alla fall komma i mål - mycket trött!

Tidigt nästa morgon, vid åttatiden, startade vi nästa etapp – mellan Atar och Tidjikja. Jag, och många med mig, tappade en timme redan vid start då vi tog vänster istället för höger och hamnade helt fel uppe i en ravin.

Dagens sträcka var jobbig, mycket teknisk körning i lös sand. Jag var trött och sliten efter föregående dag och kom sent, väldigt sent, till CP1. Jag tror att min placering hade halkat ner till 85. Körningen mellan CP1 och CP2 skedde till stora delar i mörker. Drygt 200 kilometer efter CP1 körde jag fast i sanddyn. Nu tog tröttheten överhanden och jag lämnade helt sonika den vid det här laget ganska tilltufsade motorcykeln stående i sanddynen, medan jag själv gick och la mig under en buske för att sova. Vaknade runt midnatt, efter fem timmars mycket välbehövlig sömn. Jag väntade tills det ljusnade och insåg då snabbt, efter att ha stött ihop med några av mina medtävlare, att det var slut för min del. Jag hade inte en chans att hinna i tid till nästa start.

Så där stod vi, fyra ”losers”, och väntade på att ”The Sweeper Truck” skulle komma och plocka upp oss. En annan benämning på fordonet i fråga kom att bli ”The loser mobile” – tänk så skoj man kan ha när man vandrar ner för ”The walk of shame”…

Vi hade som sagt vansinnigt kul på lastbilsflaket i alla fall, där var en salig blandning av nationaliteter och det måste ha tagit oss närmare 12 timmar att ta oss den relativt korta strecken till Tidjikja - eftersom vi hela tiden var tvungna att stanna till för att svepa upp fler förare. När vi kom fram till Tidjikja var vi 13 stycken på ett flak som egentligen rymde 8…

Jag tror att det var någon gång här som jag fattade mitt definitiva beslut – jag har kört mitt sista Paris-Dakar! Hoppet står nu till att någon, eller några, av sönerna ska vilja ta över där farsan slutade…

Så, mitt sista Paris-Dakar slutade med att jag i taxi rullade de knappa 700 kilometerna från Tidjikja till Noukachott, för vidare färd tillbaka till Genève. Nu sätter jag allt mitt hopp till PG och Pål Anders!"