VT vs VV.

Vad skiljer en vinnare från en i mängden ? En intressant frågeställning, vare sig det gäller att tävla, driva företag, plugga eller jobba som en vanlig knegare. Jag har haft förmånen under de senaste åren att få träffa och prata lite närmare med ett antal "vinnartyper" inom ovanstående områden och förundrats. När man pratar en stund med dessa herrar och damer så framkommer alltid efter en stund en gemensam nämnare, nämligen Våga Tordas. Det ligger någonstans i själva grundideologin hos dessa människor att man måste tordas prova, tordas misslyckas och ändå inte knäckas av motgången. Det normala förfaringssättet när en människa ställs inför något nytt, svårt, och ovisst är tyvärr alltför ofta överlevnadsinstinkten Våga Vägra.

När detta skrivs så ligger en dagsfärsk upplevelse på min hornhinna. Sune Andersson, han som kör MC-uppvisningar ni vet, på framhjulet, bakhjulet, tolkar på träskorna samt knäcker bakskärmar, har varit här hemma i Fjällbonäs för att tillsammans med mig, Posa Serenius och Expressen göra ett endurotest. Naturligtvis ville jag sätta honom på prov, väldigt orättvist egentligen för han har nog ingen direkt endurobakgrund. Dagen till ära för testet så hade det naturligtvis snöat, så förhållandena var minst sagt besvärliga. Jag valde en slinga med två bergstoppspassager där det är bökigt under torra förhållanden, nu var det snö och vi körde med sommardäck... Jag testade Sune med att locka honom med en "musvariant" runt bergen när vi kom fram till första bergsfoten men Sune vägrade. Manlig stolthet, javisst men också grundinställningen att våga tordas och våga misslyckas. Första berget kom han upp på efter fjärde (!) försöket. Vägen runt berget låg öppen och inbjudande men han skulle upp den svåra vägen. Tre misslyckade försök där Expressenfotografen plåtade, log och gav goda råd, men på det fjärde försöket så kom han upp. När han nådde toppen där jag stod och väntade så såg han ut som Humle (i barnprogrammet Humle och Dumle) i ansiktet, hela karln var ett enda stort adrenalinstint leende. Sune satsade allt på ett kort och lyckades faktiskt till sist, typiskt en vinnartyp.

Jag träffar så många människor som berättar att när de ser i backspegeln på sitt liv ångrar de att de inte Vågat Tordas. Det kan ha varit ett vägskäl i livet där de blivit erbjudna ett jobb, funderat på en full idrottssatsning eller varför inte vågat lämna åtta till fem tryggheten hemma mot en förälskelse. Alla dessa har alltså Vågat Vägra, låter tufft och macho men är i själva verket självdestruktivt. Detta är i grunden ett pessimistiskt beteende som inte leder till tillväxt. Det är lite av "man vet vad man har syndromet". Den formen av beteende ger ingen tillväxt i företaget Livserfarenhet AB. På nåt sätt är livet konstruerat så att man alltid är tvungen att sätta något i pant för att nå ett nytt trappsteg i livserfarenhetens trapphus. Skulle man drista sig att beskriva detta i företagstermer så är Våga Vägra förvaltningsfasen och Våga Tordas tillväxtfasen.

Risker finns naturligtvis i själva tillväxtfasen, det visar inte minst de flesta IT-företag som just nu slåss för sitt liv eller kanske redan har försatts i konkurs. Men faktum kvarstår om man aldrig vågar växa så kan man inte bli större. Jag kommer ihåg som om det var igår när jag ställdes för faktumet att jag var tvungen att börja högstadiet. Jag ville inte bli stor, om jag hade fått välja så hade jag med glädje stannat kvar på mellanstadieskolan. Hela kroppen skrek Våga Vägra börja högstadiet vid skolavslutningen efter årskurs sex. Tänk vad Livets hårda skola kan förändra en liten skolgrabb när han blir stor. Nu säger min instinkt mig: "Den som väntar på sin chans förlorar tid". Jag vill bara framåt… ständigt framåt.

/PG

Tillbaka