Mytbildning.

Sitter/ ligger om vartannat med vänster arm i högläge på Universitetssjukhuset i Umeå, handkirurgavdelningen och läser alla inläggen som skrivits i gästboken på min hemsida under tiden jag varit borta och tävlat i Paris-Dakar. Eva, min fru, sa gång på gång under mina korta sattelittelefonsamtal att du kommer att bli helt ställd när du kommer hem, det går inte att beskriva, folk är som tokiga. Nu förstår jag lite mer vad hon menade. Jag rycks med i den positiva atmosfären som genomsyrar alla inlägg, nattsköterskan kommer in med jämna mellanrum och undrar om jag behöver smärtstillande. Denna natt får jag för första gången uppleva smärtstillande i digital gästboksform. Enda problemet är att man blir så rörd, tårarna rinner.

 Kan verkligen en riktig karl göra det?

 Jag rycks med mer och mer men på något sätt inser jag inte att det faktiskt är mig som de skriver om. Jag känner det mer som om jag betraktar det i form av tredje person, det är overkligt att engagemanget gäller mig. Det enda raka nu är att aldrig visa upp sitt tryne för motorsverige någon mer gång, för när jag gör det så kommer naturligtvis förtrollning att brytas. Problemet är att jag redan bokat plats på Sollentunamässan i slutet av februari. Där kommer det att framkomma att det bara står en vilsen norrbottning i en monter med en sliten KTM Paris-Dakarhoj. Då dör myten, men för mig har det varit en sanslöst omtumlande upplevelse.

Vad har jag gjort egentligen?

 Jag har förverkligat en dröm om att köra en mytomspunnen tävling. Men jag har inte uppnått min numerära eller mentala målsättning, faktum är att jag inte ens körde tills jag var framme. Jag gjorde det jag inte ägnat någon tankemöda alls på under årets mentala förberedelser inför tävlingen. Jag gjorde det skamligaste av allt, jag bröt tävlingen när jag nästan var inom skotthåll till Lac Rose i Dakar. Hoppas att jag kan få ynnesten att stå en tredje gång på startlinjen, väl förberedd fysiskt och psykiskt samt med en fabrikare mellan benen och fullt stöd, antingen på en KTM LC8 eller en BMW-boxer. Fast just nu är det rätt avlägset, domen av vitrocken som just var in på morgonens rond var tre månader i gips.  

Teamet som jag körde för i år var Team Farmerlips och deras motto är ”Man kör till man är framme” men nästa års motto kommer att ändras till ”Man kör till man svimmar”. Då är man garderad inför hemkomsten i slutet av januari 2002.


/PG


Tillbaka