 |
Fri tolkning
Krönika i tidningen Motocross, skriven
av PG Lundmark.
Vi människor har en förmåga att se och tolka saker/företeelser på helt
olika sätt. Allt för att anpassa situationen till egen fördel, låt mig
ge några exempel.
Adrian min sexårige son frågade en kväll mig följande: "Hur länge är det
innan det blir barnprogram?" Jag svarar lite frånvarande: "30 minuter".
Efter 10 sekunder repeterar han frågan igen, jag svarar: "Ungefär en halvtimme"
Adrian ger sig inte och frågar igen: "Men hur länge är en halvtimme egentligen?"
Jag inser att jag måste ta mitt pedagogiska ansvar som biologisk far och
försöka mig på att få honom att förstå att det är exakt 30 minuter kvar
innan hans "Bolibompa" börjar på SVT kanal 1. Jag tar ner köksklockan
och gör Adrian uppmärksam på att den stora visaren ska gå ett halvt varv
och peka rakt upp då startar barnprogrammen. Två minuter senare så upptäcker
jag att han har börjat klättra upp mot klockan. Jag frågar vad han tänker
göra, han svarar: "Jag har tänkt flytta upp den stora visaren så att barnprogrammen
kan börja".
Bengt Åberg är nästa i raden med förmågan till fri tolkning, åtminstone
om man ska tro på vad Torleif Hansén berättade för mig. Torleif och Bengt
var i USA och körde en tävling i transamerikanska mästerskapen. På den
tiden var det stora olikheter mellan europeiska och amerikanska banor
i motocross. Startrakan var så lång att crosshojarna varvade ur i en evighet
innan första böjen kom. Detta var svenskarna inte vana vid och när Torleif
tränade starterna så testade han successivt ut var gränsen gick för inbromsning.
Han kom fram till att det gick att hålla stumt tills mitt för ett utedass
som stod i slutet på rakan, där gick den magiska gränsen enligt Torleif.
När han berättade det för Bengt så sa han att det gick att hålla stumt
en bra bit till. "Omöjligt, det vill jag se innan jag tror på det. Det
som kommer att ske är att du inte klarar av att ta böjen och kör omkull
i staket", menade Torleif. När Bengt ställde sig på startgrinden körde
Torleif fram till dasset för att avsyna spektaklet. Bengt kom mot dasset
med präktiga övervarv på sin Huskvarna 400 fast besluten att hålla stumt
en bra bit förbi dasset. Det gjorde han också men han hade inte bättre
bromsar än Torleif så det slutade med att han stod på öronen i staket
som fanns i rakans förlängning. Bengt var förvånansvärt snabbt uppe igen
och när de träffades senare skulle Torleif "strö salt" i såren och sa
till Bengt:
"Vad var det jag sa, du gick omkull precis som jag förutsade"
"Jag var aldrig omkull" svarade Bengt
"Vad är det du säger? Jag såg det ju med mina egna ögon, jag stod vid
dasset" sa Torleif.
"Jag släppte aldrig styret" svarade Bengt torrt som förklaring till det
inträffade. Han körde med roadracingregler.
1995 köpte jag en begagnad 93: as Husaberg FC 600. När jag körde enduro
med den så var det tveksamt vem som egentligen regerade och bestämde färdriktningen.
Det kändes ibland som om man var tvungen att leverera exakt rätt antal
kolvslag när man skulle ta sig ut ur en enduroböj i skogen. Blev det endast
ett par tre kolvslag för mycket per minut, åkte man obönhörligt rakt fram
utan minsta möjlighet att påverka färdriktning på fordonet. Motorcykeln
betedde sig som en överförfriskad missbrukare av anabola steroider så
jag döpte hojen kort och gott till "Steroiden". När jag skulle förevisa
Steroiden för min far som alltid ansåg att mina motorcyklar var alldeles
för högvarviga, trodde jag att han äntligen skulle tycka att en av mina
hojar påminde om den gamla goda tiden. När förevisningen var klar hävdade
min far bestämt att även denna motor var för högvarvig. Jag undrade stillsamt
hur en motorcykel som får Steroiden att framstå som högvarvig ska se ut.
Då sa pappa "Min BSA 500 som jag köpte 1937, den slog tre fyra smällar
mellan varje telefonstolpe".
Lukas H Lundin har varit ett ljus för mig i mörkret när det gäller den
fria tolkningens svåra konst. Under Dakartävlingens slutskede tyckte han
att jag var så skitig och dyngig att det var tvunget med en rengöring
innan vi kom till bebodda trakter. Jag hade inte duschat under en rätt
ansenlig tidsrymd, jag bestod av en blandning av svett, damm, skägg och
olja. Han stod och väntade på mig när jag gjorde servicen i Dahklaoasen
på min KTM. När jag var klar sa han att nu skulle jag följa honom och
duscha. Han stoppade något i handen på KTM-fabriksteamets busschaufför
och "stal" helt sonika deras minibuss som skulle föra fabriksteamet ur
öknen till närmaste dusch. Vilken långnäsa de skulle ha när bilen var
borta. När jag och Lukas kom fram visade det sig att en dusch kostade
25 dollar (250 kr), jag vägrade på prisprincipiella grunder, så mycket
kunde aldrig en dusch vara värd. Jag provade att prisförhandla med araberna
men det gick inte. Lukas förstod ingenting för han skulle ju betala kalaset
men sen kom han på lösningen. Han sa: "PG, du kan väl duscha två gånger,
då blir det bara 12 dollar och 50 cent/dusch." Det är den längsta dusch
jag någonsin tagit, med en kort paus i mitten..
Hur bär man sig nu åt för att betvinga situationer och tolka dem till
sin egen fördel? För att ge ett slutligt svar på denna komplexa fråga
så svarar jag som min kusin Mikael Mjärdin från Gällivare gjorde när han
och hans jobbarkompis satt och tittade på en amerikansk cross-film där
de körde crossmotorcykel på vatten (!). Kompisens haka ramlade i golvet
då crossaren gick ovanpå vattnet likt Jesus från Nasaret (Matt.14:26),
till sist stammade han fram den naturliga frågan: "Hur bär de sig åt"?
Mikael svarade som om det var den naturligaste sak i världen: "DET ÄR
EN FRÅGA OM VILJA OCH INSTÄLLNING."
Tillbaka
|
