 |
Känslan
Krönika i tidningen Motocross, skriven
av PG Lundmark.
Varför kör inte alla Honda? Alla med lite större erfarenhet av motorer
vet att Honda har den bästa motorkvalitén, eller hållfastigheten om man
så vill säga. Jag ska se om det är möjligt att svara på denna till synes
enkla fråga med egna erfarenheter från verkliga livet.
1982 träffade jag en kompis som hade en Yamaha XT 550, vid den tidpunkten
fanns det bara Suzuki landsvägsmotorcyklar i mitt huvud. Han sa: "PG du
skulle provköra, det är en fantastisk känsla med offroadhojar." Jag svarade
bara nej tack. Men tänkte desto mer för mig själv; en cylinder och 35
hästkrafter?!!! Det kan väl knappast bli mer värdelöst. Hur kunde någon
ens tänka tanken att köpa en motorcykel med mindre än fyra cylindrar?
När jag 1984 var på motorcykelsemester i österrikiska alperna med min
Suzuki GSX 1100 EF, träffade jag en svensk kille med en sprillans ny Harley-Davidsson.
Vi följdes åt i två dagar och varje gång han växlade hörde jag ett klonkande
läte som ekade mellan alptopparna, trots att jag körde 50-100 meter bakom
honom. Jag frågade om det var något fel på växellådan. Jag fick ett skrattande
svar att det skulle vara på det viset. Då förstod jag inte hur någon levande
själ, vid sina sinnens fulla bruk och som inte bar sitt huvud i portföljen,
kunde köpa en Harley-Davidsson. Den var dubbelt så dyr som en "japanare"
(som i hållfastighet får betraktas som Konsumsymbolen, tecknet utan slut)
och försiktigt räknat tre gånger så dålig sett ur hållfastighetssynpunkt,
obegripligt helt enkelt.
Några år senare träffade jag en kille som lagt ut samma summa pengar som
för en ny japansk motorcykel på en pedantrenoverad engelsk hoj från femtiotalet.
Hur kan någon vettig människa köpa en motorcykel till det priset och vara
fullt medveten om att den troligtvis börjar läka olja i samma ögonblick
som oljan passerat påfyllningshålet i motorn? Vid den tidpunkten i mitt
liv var jag övertygad om att sannolikheten att hitta någon som tillhörde
landets begåvningsreserv bland motorcyklister var obefintlig.
Förra året så köpte sig Sven, sonen hos våra närmaste grannar, en ny Honda
VTR 1000. På min fråga om inte hans far också skulle byta svarade Sven
med en reptils snabbhet: "Pappa byta? Nädu, han blir nog kvar i BMW-träsket".
Till saken hör att hans pappa har ägt en BMW R90 årsmodell 1975 sedan
den var ny.
När jag 1998 hade kört slut på familjens gemensamma tillgångar efter sju
dyra enduroår med en ny motorcykel per år plus sanslöst mycket reservdelar,
läs kolvar, vipparmar, ventiler, vevstakar, vevaxlar, hela motorer mm.mm
så köpte jag mig en begagnad Honda XR 600 R av 1996 årsmodell. Efter säsongen
1998 gav min fru Eva mig svaret på mina funderingar. Hon var för första
gången rent av lite irriterad på mitt fritidsintresse motorcyklar. Hon
ville ha en förnuftig förklaring till varför jag inte kört Hondas 600:a
under de tidigare sju nödåren. Jag undrade naturligtvis på vilka grunder
en kvinna helt utan mekaniskt kunnande, där enda kunskapsmeriten i sammanhanget
möjligtvis skulle vara förmågan att se om motorcykelns färg matchar med
crossbyxorna, baserade en sådan frågeställning. Hon svarade: "Det här
året har vi haft fler gemensamma kvällar än under de sju tidigare åren
då du i stort sett tillbringat all ledig tid i garaget". Vidare så hade
vi nog kunnat spara en hel del pengar också, för alla de där postförskottspaketen
med motorcykeldelar som kommit under årens lopp är väl knappast gratis.
Vad lärde jag nu mig av denna stolliga kvinnofråga? Jo, hon tände ett
liljeholmens ljus hos mig. För nu vet jag att jag inte är vid mina sinnens
fulla bruk, jag bär huvudet i portföljen och jag tillhör definitivt inte
landets begåvningsreserv. För hade jag tillhört den så skulle jag ha kört
Honda XR 600 alla åtta tävlingsåren. Mitt tama svar till min bättre hälft
blev lite frånvarande: Hmm… Äh… Tjejer… Sedan blev det en halvminuts tankepaus
där min hjärna gick för högtryck, jag försökte febrilt hitta en vettig
förklaring till mitt agerande. Sedan kände jag att situationen krävde
att jag klämde ur mig något: "Jo, du vet känslan Eva. Det handlar om känsla
när man håller på med motorcyklar".
Förresten så förstår ni säker vid det här laget att min första offroadhoj
var en Yamaha XT 550 och det var en fantastisk känsla att köra offroad.
Grannen Sven han kör naturligtvis numera samma märke som sin pappa. För
min egen del så har erfarenheten lärt mig att inte vara lika kategorisk
i mina slutsatser om motorcyklar för "det som på morgonen är utopi kan
vara en realitet innan kvällen kommer".
Eller som min jaktkompis som för övrigt var präst sa när jag tog honom
på bar gärning vid köksfläkten. Det hör till saken att han kvällen innan
jaktpremiären på skogsfågel lovade dyrt och "heligt" att nu skulle rökningen
för hans del upphöra omedelbart och för evig tid. Jag skulle hämta upp
honom nästa morgon klockan halvfem men jag kom lite väl tidigt, oannonserat
genom garaget. Jag fann min vän vid köksfläkten dragandes djupa kraftfulla
halsbloss. Jag stack naturligtvis kniven i honom direkt och undrade om
evig tid i prästperspektivet var 12 timmar. Han svarade:
"Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig".
Tillbaka
|
