 |
Slangbellan
Krönika i tidningen Motocross, skriven
av PG Lundmark.
I Sverige har vi en mentalitet där man är gubbe när man är 30 år gammal
och vid 50 års ålder så finns det inget namn som passar i svenska akademins
ordbok för vad man är. Vid den åldern ska man endast spela fia med knuff,
släktforska och möjligtvis ta en runda på golfbanan då och då. Jag har
träffat på massor med människor som tyckt synd om mig för att jag började
köra motorcykel så "sent" i livet. De kan låta ungefär så här: "Oj, PG
om du ändå hade startat i 10-årsåldern med att köra enduro och motocross
då skulle fabriksåkarna fått se upp i Dakartävlingen".
Konstig sätt att resonera egentligen. Om jag hade varit 21 år när jag
stod på startlinjen i Paris-Dakar-Kairo så skulle jag nog inte haft den
mentala styrkan och klokheten/fegheten att ta mig i mål i tävlingen. Hade
jag åkt vid 38 års ålder men tränat sedan barnben skulle jag nog inte
ha orkat driva projektet Dakar 2000. För hade jag kört motorcykel på elitnivå
i drygt 25 år, skulle verkligen motivationen funnits då? Knappast! Att
börja vid en ålder av 30 år med att köra motorcykel passade utmärkt i
mitt liv. Hur det passar i andras liv angår inte mig.
Vad jag imponeras storligen över är de mogna motorcykelmännen som passerat
50-års strecket eller om man så vill "The point of no return", åldern
som det inte finns något bra vokabulär för. Här hemma i lappvidderna har
jag två träningskompisar som började(!) köra motorcykel i 50-årsåldern.
De blev säkerligen en riktig psykningskampanj från den närmaste omgivningen
för dessa gentlemän. Men efterhand som det stod klart för alla att de
verkligen tänkte fortsätta med dessa vansinnigheter så tystnade gatans
parlament, åtminstone ytligt sett. Att få höra läkaren på Bilprovningens
företagshälsovård när personalen skulle testa sin fysiska status var en
höjdare. 56-årige Göran klev av testcykeln och doktorn var lyrisk över
hans fantastiska testvärden och sa : "Jag förstår att du motionerar dagligen,
du har väl tränat hela ditt liv. Springer du maraton eller? " Göran svarade:
"Nej, jag kör enduromotorcykel! Jag började när jag var 48 år gammal."
Företagshälsovårdens man tappade referensramarna och klarade helt enkelt
inte av att få ihop ekvationen. Han ville inte höra något mer om detta.
Hur kan man vara så vältränad och syssla med en sådan omogen/barnslig
och fysiskt rent av livsfarlig sport? Han ville inte veta, men det kändes
ändå som om han skulle försöka tala Göran till rätta. Han tänkte att "jag
kan väl försöka få honom att ta grönt kort och börja med golf istället".
Eller varför inte berätta när jag skulle ha Övre Norras träningsläger
i våras. Det var ett 25-tal förare som mötte upp på lördagsmorgonen. Det
fanns förare i åldern 15 till 58 år, en stor spridning kan tyckas men
alla hade roligt och det verkade som om detta glada gäng verkligen levde
efter devisen "man har roligt och lär så länge man lever". Under eftermiddagen
så tränade vi inbromsningar och en av förarna kom fram till mig och sa:
"Jag har sådana problem med att frikoppla. Du vet, jag har klämt mig i
fingret." Naturligtvis så ville jag se fingret och när han drog av sig
crosshandsken kom det fram ett pekfinger som var i samma dimension som
gashandtaget på styret. Men den stora skillnaden var att fingret inte
var svart som handtaget utan blått, gult, violett och alla andra regnbågens
färger. Min första tanke var att detta finger varit mellan hydralkolven
och plankorna när en limträbalk blir till. Eller kunde det verkligen ha
skett under träningslägret? Gäller Svemos försäkringar under ett träningsläger?
Jag blev märkbart stressad, men lyckades till sist klämma ur mig: "Vad
har du gjort med ditt pekfinger?" Då säger den 55-årige Tybert Stenman
som om det var den naturligaste sak i världen: "Jo du vet, jag har skjutit
med slangbella!"
Budskapet i detta kåseri är som du säkert förstår Våga,vägra,Trender för
"när du tappar barnasinnet så är inte livet värt att leva". Jag tror jag
avslutar med min granne 56-årige Thomas Clauséns bevingade ord. Han är
ägare av en BMW R90 årsmodell 1975 som han köpte in ny i januari månad
nådens år 1976. Sedan dess har han kört och vårdat den varje sommar. Han
sade till sin familj följande en gång vid köksbordet när de djupa frågorna
om bland annat döden kom på tal. "När jag dör så har jag bara en önskan
och det är att bli begravd sittande på min BMW iförd full mundering."
Då utbröt det en viss förvirring bland sönerna. Begravas med BMW:n iklädd
ett svart skinnställ med vit hjälm? Må då vara skinnstället och hjälmen
men BMW:n! Motorcykeln borde ha ett visst restvärde och bägge pojkarna
kör ju motorcykel själva.
Det är det som är så härligt med drogen att köra motorcykel.
Tillbaka
|
