Jag har haft förebilder inom mc-sporten men aldrig någon riktig idol med ikonstatus. Det närmaste idoldyrkan jag kommit har varit Joel Smets. När han började dominera VM-motocrossens kungaklass +500cc på en Husaberg kändes det nästan som om det var kultstatus på showen. Det var verkligen stort i mitt hjärta, men trots detta bytte han aldrig plats med Susanne Gunnarsson, hennes plats som nummer ett vad det gäller förebild hos mig är nog livslång.

Jag hade nyss kommit från BB och var uppfylld av att vara förälder till det lilla knytet, då just då hände det. Det var VM i kanot ,distansen var 43 km och Susanne Gunnarsson som en månad tidigare hade fött ett barn stod på startlinjen. Jag tänkte på hur sliten min fru var efter en födsel och trodde väl aldrig att Gunnarsson skulle kunna göra något riktigt bra resultat. Jag fick helt fel, hon vann överlägset. Direkt efter målgång på bryggan där hon klev ur sin tävlingskanot så sträckte hennes man över den månadsgamla babyn som hon ammade. Hennes kroppsspråk visade att hon tyckte att det var den naturligaste sak i världen att vinna VM och fira med att amma.

Det är så stort att jag inte kan kläda det i ord, det känns som om att hjärnan inte klarar av att ens i fantasin regissera något som är i närheten vad det gäller idrottsprestation. Det är klart att Håkan Carlqvists ölhävning på sista varvet i en VM-deltävling i motocross är i närheten men ändå inte.

Under senaste veckorna har ett gäng damer berört mig djupt igen, jag pratar om det svenska damlandslaget i fotboll. Det känns verkligen som om man har fått vara med om något helt unikt, ett svenskt fotbollslandslag som tar sig till VM-final. Visserligen förlorade Sverige finalen men snacka om rolig fotboll att se på. Jag tycker att damfotboll på VM-nivå är mer sevärd än herrarnas motsvarande. Att se Victoria Svensson, Hanna Ljungberg och Malin Moström spela drömfotboll har verkligen varit ett ljus i oktobermörkret. Att de svenska damerna blev tvåa kändes verkligen stort för mig, det känns som ett stycke svensk idrottshistoria skrevs ”overthere”.

Jag vill med detta kåseri tacka fotbollslandslaget för att de gav svenska folket show och spänning som varade i flera veckor. Victoria Svenssons dribblingar och speluppfattning kommer jag att minnas med glädje under en lång tid framöver. Det mest fantastiska i allt detta är att mitt tidigare förhållande till fotboll som TV-sport låg på samma låga nivå intressemässigt som att se falurödfärg torka på en nordvägg. Att jag skulle kåsera i ämnet kändes som utopi för två veckor sedan. Där ser man, man kan aldrig veta vad framtiden har i sitt sköte. Tack igen fotbollstjejer för er uppvisning i hur långt man kan komma med kämpaglöd, vilja och talang.