Lars Nittve chef för moderna museet i Stockholm myntade ovanstående ordspråk. När man börjar tänka efter så har ju karln helt rätt. Jag skulle vilja påstå att största potentialen långsiktigt finns i bakslagen.

Alla tankar om barnen som belastning kom på skam i söndags då skulle jag klyva de björkklabbar som var för grova för den fantastiska vedmaskinen jag lånade för två veckor sedan. Jag tänkte att nu tar jag med mig Adrian 8 år, Maja 10 år och Lisa 12 år för att stapla veden. Jag klöv allt jag hann och de små liven höll jämna steg med staplingen, jag kan inte förstå debatten om barnarbete. Här ser jag istället en potential för trevliga kökssoffekvällar där barnen klyver årsveden, Eva stökar vid spisen och jag kan ägna aftonen till fördjupningar i annonssidorna i tidningen Land. Kanske en ny vedspis? När andan faller på kliver jag upp för en kort stund och sätter mig i kontorsstolen och kollar upp på internet alla köptips man får på annonssidorna. Det gäller att se möjligheterna inte begränsningarna. Att sedan ha råd med alla inköp blir ju inga problem för jag kan ju hyra ut billig arbetskraft till mina grannar och få in pengarna som behövs för alla inköp. Vilken företagsidé!

Posten kommer och Eva inspekterar ett av våra kontoutdrag. Plötsligt utbrister hon förundrat följande: "Är det här ett sånt här konto där det bara far ifrån ?". Vad svarar man på en sådan fråga? Jag har funderat på om jag ska skaffa mig ett konto som det bara kommer in till istället. När Eva spelar fram bollen på detta sätt så är det verkligen svårt att inte utnyttja situationen med ett par tre giftiga kommentarer, men problemet är att jag bränner mycket mer stålar än av vad hon gör. Snacket om att en kvinna köper så mycket är kanske sant men när väl mannen köper något så är det betydligt dyrare kapitalvaror.