Ordspråket kombinerat med bilden av en drömmande knutte kan väl återspegla mitt tävlingsinhopp på Island. Jag skulle tro att Kung Karl (som jag kallar KTM:s generalagent i Island) hade förväntat sig att jag skulle vinna, speciellt när han parade ihop mig med fjolårsvinnaren av Islands enduromästerskap. Tyvärr var vi inte nog snabba för seger, varken jag eller Einar Sverrir Sigurðarson höll samma fart som storgrabbarna. Vi slutade på en fjärde plats helt avhängda täten där vi efter sex timmars åkande var kring 15 minuter från segrande laget bestående av James Marsh och Viggó Örn Viggósson.

Själv så var jag väldigt nöjd med resan till Island, det var min första resa dit. En upplevelse i sig och ett landskap som passar otroligt bra för offroadåkning. Jag fick bada i den Blå lagunen och har nu bestämt mig för att döpa mitt vildmarksbad till den Grå lagunen. Sedan fick jag kontakt med Karl Gunnlaugsson som lovade orda en träningsvecka på hoj åt mig framåt höstkanten. Jag fick även en bekräftelse på tidigare tankar om vad jag behöver förbättra. Banan var väldigt motocrosslik och innehöll i stort sett bara kurvor. Jag låg tidsmässigt runt 23 minuter och 50 sekunder på varv efter varv. Väldigt liten tidsskillnad mellan varven men runt en minut för långsam sett till täten. Mitt nästsista varv så bestämde jag mig att inte satsa så hårt på rakorna och istället koncentrera mig på att bromsa senare och framförallt bromsa mindre vid kurvingångarna. Vips så hade jag fem kilometers högre ingångsfart till kurvan och naturligtvis fem kilometer högre utgångsfart vilket resulterade i 35 sekunder snabbare varvtid. Här har vi min svaga punkt, jag har tränat väldigt mycket ensam och det gör att man omedvetet fegar och kör med en större säkerhetsmarginal, läs bromsar för tidigt och för mycket före varje kurva eller hinder efter träningsbanan. När sedan läget blir skarpt och det är tävlingsdags så kör jag i min träningslunk, man kan förmodligen ställa ett atomur efter mina varvtider under tre timmars åkning men det går knappt i cruisingfart.

Jag har känt under alla åren i Dakartävlandet att jag måste köra in mig under första veckan för att komma igång med den riktiga tävlingsfarten. Det tar som regel en vecka innan jag närmar mig storgrabbarna med bredhängslena. Detta fenomen har jag som målsättning att åtgärda med sommarens träning här hemma. Jag ska försöka träna i tävlingsfart minst fem motorcykeltimmar per vecka företrädesvis på motocrossbana och målet kommer att vara att hushålla med bromsbeläggen under dessa träningspass. Vill passa på att bekräfta ordspråket som säger att: ”Bromsen är fartens värsta fiende”.

Här hemma är det nu operation Faluröd som gäller, huset ska målas om och det är endast då och när det ska städas som man tycker sig ha för stort hus. Just nu har jag målat upp 20 liter och har inte ens hunnit halvvägs. Jag är alltid tidsoptimist och tror att jag ska hinna göra saker på halva tiden som det till sist tar. Det verkar som om man aldrig lär sig att planera, speciellt om Eva är hemma så hinner jag ingenting. Hon har liksom en dragningskraft som gör mig oeffektiv.