(foto Kent Norberg)

Jag var helt enkelt sugen på ett litet äventyr, har även under två veckors tid funderat om varför man inte skulle kunna köra Paris-Dakar träning med skoter. Har även snuddad vid tanken att arrangera en tävling på skoter under fem dagar där hårdhet och uthållighet på föraren och extrem kvalité på skotern skulle vara det som sorterades fram under Dakarliknande förhållanden. Tyvärr så hinner man inte allt man drömmer om här i världen, men suget finns där, ett bra sätt att dra nytta av sina erfarenheter. Jag tror om jag får kasta jantelagen åt sidan att jag skulle vara rätt man att dra igång en sådan tävling och jag vet precis hur regelverket skulle se ut för att minimera kostnaderna för förarna. Det skulle onekligen vara en häftig grej.

Jag startade hemma klockan 06,00 på måndagsmorgonen. Utrustningen jag hade med mig var sovsäck, liggunderlag, enmanstält, kompass, tre kartor, fyra Maxim powerbar, verktyg och en extra dunk med bensin på 20 liter, ifall det skulle bli problem med stängda bensinmackar.

(något modifierad karta, tack gulasidorna och Macromedia Fireworks)

Första tankstoppet blev i Arjeplog, nästa tankning skedde vid Vuoggatjålme (Polcirkeln). Jag åkte Nasaleden till första låtsas checkpointen som var där Silvervägen korsar Norska gränsen. Sedan ställde jag om kompassen mot norrut mot checkpoint två, det var Årrenjarka som jag skulle köra till via mycket kalfjällsåkning där jag bland annat passerade Pieskejaure-stugan och Vaimokstugan. Jag glömde tyvärr köpa Aftonbladet, något som stugvärdarna brukar uppskatta., ett trevlig avbrott från eremitlivet och tristessen för dem helt enkelt. Stugvärdarna brukar vara där 60-70 dagar i sträck, utan tidningar och Internet. När jag kom ner till Årrenjarka stod trippmätaren på 394 kilometer och klockan var 12,30. Jag var glad och lättad. På kalfjället hade det blåst ordentligt, när jag körde sista biten ner mot Kvikkjokk i medvind så hade drevsnön samma fart som skotern dvs. 100 km/timme. Vid några tillfällen så var jag tvungen att stanna för jag såg inte nästa kryssmarkering på leden. Ska jag vara ärlig så hade jag inte åkt om jag hade vetat vilket hundknackarväder det var ovanför trädgränsen. Man lär sig tydligen aldrig att vara nog försiktig när det gäller att vistas på kalfjället. Jag åt renfilé och potatisgratäng i Årrenjarka, vilken höjdare. Sedan fick jag tips om en nystakad led som skulle föra mig mot nästa checkpoint nämligen Saltoloukta Fjällstation.

När jag passerade Aktse var jag tvungen att stanna och insupa vyerna det är verkligen vackert där. Aktse är porten in mot Rapadalen som nog är mest känd för sina jätteälgar som äter sig feta i deltalandet som avslutar Rapadalen i öster. När jag åkte ner från fjället mot Saltoloukta så var det samma snöbrist som vid Kvikkjokk. Det var fläckvis lite problematiskt att köra skoter. Planen var fortsätta norrut efter Kungsleden och svänga ner mot Kaitum sedan vidare mot Gällivare, för att därifrån köra efter Malmleden. Men snöbristen gjorde mig nervös och jag beslutade mig för att åka österut mot skogslandet istället. Det blev en ny checkpoint upprättad i Porjus istället. Där stannade jag och åt en 90 grams ostburgare på OK-macken, samt frågade lite om möjliga farvägar upp till Gällivare. Det finns bara en led dit sa tjejen på gatuköket och hittar du inte den så ring fjällräddningen. Jag insåg att hon var lite sarkastisk mot mig och när jag sedan drog iväg så hittade jag först ingen led, efter ett visst irrande så insåg jag att leden var efter järnvägen. De sista sex milen efter inlandsbanan mot dess slutpunkt Gällivare, efter någon mil så passerade jag en mindre stenöken. I folkmun så kallas den för helvetets trädgård, ett passande namn tycker jag.

När jag kom in i Gällivare så var det som att komma till himlen för en vilsen skoterförare, det var väldigt bra skyltat och lätt att hitta en bensinmack. Jag tankade fullt och nu var klockan 17.30 jag hade kört 629 km och skymningen kom. Malmleden blev denna resas absoluta höjdpunkt, snacka om kanonled, den var trots rådande väderleksförhållanden i kanonskick. Jag måste säga att skoterföreningarna runt den leden verkligen gör ett fantastiskt jobb, jag njöt av varje meter. När jag passerade polcirkeln för andra gången på samma dygn så stod månen högt på himlen med ett sagolikt månljus. Skoterledskartan som jag beställt över området mellan Råneå och Piteå hade jag inte hunnit komma så det var med viss spänning jag tog mig an uppgiften att navigera söderut efter Bottenviken. Jag ringde till Ronny Rönnberg från Luleå och han anslöt med sin skoter och slog följe från Luleå. Detta blev resans bottennapp, akut snöbrist och total avsaknad av skyltar skapade en stor osäkerhetskänsla över om vilket skoterspår man skulle ta. Trots lokal guidning från Ronny så var det stora problem att hitta. Jag stannade säkert tusen gånger och tog fram fattigmans GPS (syftkompass) och dubbelkollade vädersträcken för att välja rätt led. Sträckan är runt sex mil efter vägen och jag körde nästan tio mil innan jag nådde OK-macken i Roknäs. Nu var det bara Nasaleden kvar raka spåret västerut med slut destination Fjällbonäs. När jag hade tre mil kvar så var jag tvungen att stanna och sluta ögonen för ett ögonblick, jag tror jag sov i fem minuter och microsömnen hjälpte. Klockan 04.02 så körde jag upp på garageuppfarten och mitt miniDakar var över, för den här gången. Jag hade kört 107 mil och femhundra meter och förbrukat 151,7 liter bensin, det ger en förbrukning på 1.42 liter/mil. Jag är verkligen imponerad av Rotax fyrtaktsmotor, för jag kan väl inte påstå att jag är rätt person för att skapa låg bensinförbrukning. Tiden jag varit borta var 22 timmar och två minuter och jag hade runt 20 timmars effektiv skoterkörning bakom mig, mat, tank och navigeringsstopp hade tagit mig runt två timmar av totaltiden.