 |
Vecka
11 |
 |
|
|
|
|
|||||
|
|
|||||||
| [an error occurred while processing this directive] |
I veckan har jag, för första gången på nio år, varit tillbaka på brottsplatsen där jag möblerade om min vänsteraxel. Platsen jag talar om är Bodens motocrossbana, den blev snöröjd för en vecka sedan och Dan Jonsson undrade om jag inte skulle träna lite motocross med honom på hans hemmabana. Banan är totalt ombyggd sedan jag avlade min sista visit där med tillhörande axel-ligaments-hållfastighetstest ala statens provningsanstalt med tillhörande brottsgränstest. Jag förmodar att den unga generationen crossförare med Dan Jonsson i spetsen har stått för designen av den nuvarande banan. Man kan väl säga som så att det har hänt en hel del med antalet och vinklarna på hoppramperna mellan 1993-94 då jag fuskade lite på motionsnivå i motocross och fram till nu. Vi skulle träffas klockan 10.00 men jag var där en halvtimme tidigare och hann ut för att rekognosera innan Dan kom. Jag fick mig en smärre chock, banan kändes kort och gott livsfarlig. Skulle den finnas med i en roadbook så skulle jag markera den med !!! alltså högsta farlighetsgraden. Den var frusen spårig och stenhård, ramperna hade för mig och mina referensramar extrema vinklar, branta uppfarter och minst lika branta landningsramper. Uppfarterna fick tankarna att gå till Lhotseväggen som passeras på 7130 meter över havet vid bestigning av Mount Everest från sydsidan . Efter ett varv så meddelade hjärnan kort och gott: ”lasta hojen och åk hem till snöspåret i Fjällbonäs.” Som tur var åkte jag inte hem utan inväntade Dan istället och vi följdes ut för gemensam uppvärmning. Då upptäckte jag att Dan inte flög över alla hoppen direkt, vilket gav mig en liten tröst. Ett av hoppen var en ramp eller knöl där de första 5-7 metrarna bakom inte hade någon platå alls sedan kom en uppbyggd platå som var längre än hela fjolvintern. Att drista sig till att ladda över det hoppet kändes lika sannolikt för mig som att byta fru. Ordet dårskap var de enda jag kunde associera varje gång jag åkte över detta dubbelhopp. Detta gjordes givetvis utan behov att kontakta flygledaren på Kallax. Efter en timmes åkning så kändes det lite mer komfortabelt och plötsligt så var känslan där och jag tordes trycka till över det kortaste platåhoppet, sedan växte självförtroendet och jag utmanade nästa hopp och nästa. De sista fem varven så kom jag över alla hopp utom två. Det var de längsta avbrutna platåhoppet och ett kort platåhopp med en otäck knöl just i upphoppet, där svek nerverna och jag kände att det behövs nog minst en timme till innan tuppkammen räcker till det korta platåhoppet. Angående fjolvinterlånga platåhoppet med avbruten platå så tror jag att det förblir ogjort på obestämd tid. Jag känner att det är många mentala spärrar som måste bearbetas och forceras innan det ska gå att få styrfart på motocrossåkningen. Fast det är precis hur kul som helst. Känslan att svepa genom kurvan före målhoppet och sedan med full acceleration på tvåans växel med min KTM 525 rusa mot den tvära upphoppsrampen och flyga högt och länge för att sedan landa perfekt på den korta landningsrampen. Det ska upplevas för att förstås, en härlig känsla helt enkelt. Jag fick blodad tand och till veckan åker jag ner till Boden igen för att träna med Dan under två dagar. Förresten behöver jag säga att innan dagen var slut så seglade Dan över även det längsta hoppet, det såg minst sagt spektakulärt ut. Undra just om det finns en klass för gamla och höjdrädda gubbar utan flygcertifikat i Nordcupen?? | |||||||||||||||||||
|
||||||||||||||||||||
|
Tillbaka |
||||||||||||||||||||
 |
[an error occurred while processing this directive] |
 |
||