|
|
|
|
||
| [an error occurred while processing this directive] |
En liten handbok för en lyckad Islandssemester Sommaren 2002 åkte jag och en kompis som heter Bertil till Island på varsin KTM 660 Rallye. Jag tror att jag ska berätta det här så att det blir mer en liten handbok för Islandssemester än en ren reseberättelse. Det kan även ses som ett komplement till BIKE:s touringtidning som inte med ett ord nämner att man inte behöver 300 kilo motorcykel och 100 kilo packning för att semestra på motorcykel. Jag var på Island år 2000 med några andra vänner. Då åkte jag Honda XR600. Vi hade en riktig höjdarresa och jag bestämde mig rätt så snart att jag skulle tillbaka, men med erfarenheterna från den resan som grund, så skulle upplägget och utrustningen se lite annorlunda ut. För att avliva en myt direkt och för att få fler att fortsätta läsa så skulle jag vilja säga: En Islandsemester är en billig hojsemester! Om igen allihopa, säg efter mig: En Islandsemester är en billig hojsemester! Såja, då var det största hindret för en Islandsresa bortröjt. De Isländska vägarna är indelade i tre kategorier. Vägar med bara siffermärkning. Dessa är asfalt och grusvägar av skiftande kvalitet. Dock finns det broar över vattendrag och liknande komfortdetaljer. Vägar vars betäckning börjar med ett F. Dessa vägar kallas mountain roads på kartorna och har gjorts genom att köra en stor väghyvel genom landskapet. Sedan är det bra med det! Dessa vägar har i allmänhet vadställen i stället för broar vid vattendrag. Den tredje kategorin "väg" saknar vägnummer, och är bara utmärkt med pinnar genom terrängen. Kallas tracks på kartorna. Dessa i sin tur är indelade i officiella och inofficiella tracks. De officiella är alltid välmarkerade med pinnar. De andra kan vara det, men det är inte alls säkert. Bensinmackarna står inte allt för tätt på Island. Speciellt inte om man vill åka i inlandet och det vill man för det är där flera av de roligaste grusvägarna och de s.k. tracksen finns. Om man har bensin med sig för 50 mils körning så kan man lägga upp sin planering i stort sett fritt, men det går att åka med mindre. 30 mils räckvidd får man nog ändå betrakta som ett minimum. Verkstäder finns det gott om på Island och de är av den "gamla" sorten som lika gärna lagar som bara byter delar. Detta är bra sak. Eftersom inte islänningarna själva åker motorcykel i någon större omfattning, så räkna med att det inte går att köpa några som helst delar till just DIN motorcykel. Ett undantag som bekräftar regeln var KTM importören på Island. En mycket trevlig kille som har en välsorterad butik i Reykjavik. Vi hörde om andra som behövt grejor och han hade ansträngt sig och skickat delar över Island, så att folk kommit på rulle igen. Om man åker något annat märke kan det här med delar vara bra att ha i bakhuvudet när man funderar över vilka reservdelar som kan vara bra att ta med. Det här låter som rena KTM reklamen, men vi var faktiskt runt på dom andra handlarna i Reykjavik och motorcyklar var inte deras huvudnäring om man säger så. Undantaget H-D handlaren då… Detta är naturligtvis mycket beroende på vad man har för mål med resan. För att bara ta sig fram och se mycket av Island klarar man sig faktiskt med nästan vad som helst. För att göra det lite enklare för sig rekommenderas naturligtvis en offroadare av något slag. Gärna med däck av lite grövre typ. Om man vill se det inre av Island, och kanske åka lite på obanade "vägar", deras så kallade tracks som finns lite här och var rekommenderas en offroadare där man kan få på däck av typen Continental TKC80 eller gärna ännu grövre, exempelvis Michelin T63, Michelin Desert, eller Pirelli MT21. Vill man sedan ta sig fram i lite högre fart på dessa vägar är det nog i nuläget bara diverse encylindriga alternativ som finns att tillgå. Gärna lite mer endurobetonade av typ Honda XR, de flesta KTM-modeller eller kanske Suzuki DR. Observera att detta är personliga åsikter och ingen absolut sanning. Det finns säkert några därute som tar sig fram fortare på en AT än vad jag gör på min KTM. Om man räknar med att hojen drar en halv dl. mer per mil än vad den gör hemma, så har man lite marginaler när man räknar på avstånd. Förutom vad som sägs ovan om däck, och möjligheterna att få med sig bensin, är det mest det allmänna skicket på motorcykeln som är viktigt. Kedja och drev bör vara nya eller i skick som nya när man åker. Eftersom man åker i stort sätt hela tiden på grus och sand är det en bra ide´ att smörja kedjan så ofta man kan. Samma sak som för däck kan sägas om wirar. Det viktigaste är väl ändå att man har tittat på dom innan man åker, så att man är absolut säker på att dom håller hela resan. Handskydd som räddar kopplings, och bromshandtag vid en vurpa är ett billigt sätt att slippa dom problemen. Ett styre i aluminium kan väl också rekommenderas utifall man går omkull. Håller bättre, och så ger det en lite racigare känsla ;-) Verktyg som kan behövas för att fixa något på hojen plockas bäst ihop av den som skall använda dom. Sedan kan man alltid träffas och plocka bort det man har gemensamt. Något vi kom på när vi åkte år 2000, var att man kanske delar på sig i mindre grupper och då hade i varje fall vi med oss för lite verktyg för att det skulle kännas helt OK. Vi hade t.ex. bara en omgång däcksjärn med oss. Saker att laga punkteringar med är bra ha om man behöver. Ett tråkigt ämne, som man helst inte vill råka ut för. Vi åkte med Desertdäck och jättefeta Bridgestoneslangar och hade faktiskt inga problem med det. En sista sak att tänka på är att saker korroderar rätt friskt på Island, varför vet jag inte med säkerhet, så att lägga på något vaxbaserat korrosionsskydd innan och under resan rekommenderas. För att ta sig till Island så finns det lite olika sätt. Jag har bara provat ett utav dom och vet inte hur de andra fungerar, men jag skall i varje fall ta upp dom. Vi åkte båt från Bergen i Norge på utresan och hem igen via Hanstholm i Danmark. Om hela gänget kommer från södra Sverige så kan man även åka från Danmark på utresan. Enda kruxet med det är att man blir tvungen att stanna på Färöarna ett par dagar medan båten åker fram och tillbaka till Norge. Färjebiljetter bokas hos Smyril line. Finns på nätet. Ett annat alternativ som vi hörde att flera tyskar gjort, det är att lämna motorcykeln till en speditionsfirma och säga att den skall vara i Reykjavik det och det datumet. Själv åker man flyg! Det här behöver inte bli dyrare om jag förstått saken rätt, men jag har inte provat själv och kan inte ge några råd om hur man skall gå tillväga. Vi som åkte: Bertil Johansson. 27: åring från södra Sverige. Skulle ha åkt på en reseutrustad XR600, men ångrade sig när han fick hem sin KTM 660 Rallye -00:a från Tyskland Författaren (?!) till detta. Kay Östlund från Uppsala. 24 år tycker jag, men ID-kortet hångrinar 37 åt mig. Kör också 660 Rallye -00:a. Jätteroligt att vi båda åkte på en trots allt rätt ovanlig cykel tycker jag. 
Klicka för en större bild! Resans början. Vi träffades utanför Oslo på eftermiddagen den första dagen. Sedan åkte vi vidare tillsammans och campade den första natten några mil norr om Oslo. Båda var vi förvånade över hur bekväm Rallyen var även på rena transportsträckor som den här. Ett ställe på vägen till Bergen som man inte skall missa om man har vägarna förbi är Jordalen. Det börjar med en hårig grusväg genom en tunnel, sedan kan man åka ett par tre mil in i dalen. Den sista halvan är bompengsväg, men det är det värt. Eftersom det här skall handla om Island och inte Norge så gör vi ett snabbt hopp till att båten ankommer till Seydirsfjordur på Islands ostkust. 
Klicka för en större bild! På väg till Askja och längre. Vi rullar av båten och klarar av intullningen av motorcyklarna. Vi får varsitt tillfälligt, gratis, skattekvitto fastklistrat på framskärmen och åker sedan upp till Egilstadir för att köpa lite mat och sådant. Härlig känsla att vara framme, trots att vädret verkar lite suspekt. Bara 10 grader och en känsla av regn i luften. Vi stannar och tankar fullt vid den sista macken innan man svänger på grusvägen ner mot Askja. Det rullar på bra trots att Bertil vill stanna och fotografera mest varje bergsknalle. Ett fullt förståligt beteende om man är här första gången, för landskapet är verkligen helt olikt något annat. De sista 4-5 milen ner mot Askja är det lös aska/sand, och det är en bra känsla att vara här igen. 
Klicka för en större bild! Vid Askja slår vi upp tälten och lagar den första (av många) portionen frystorkad pasta. Somnar gott den här kvällen. På fredagen tänker vi åka ett track som går från Askja och ner mot Vattnajökul och efter det upp till ett ställe som heter Laugafell. Totalt ungefär 25 mils körning, varav hälften utan att ens åka väg! Början på det här tracket går genom Europas största öken, och under några mil i början går det verkligen att stå på. Det var mycket Dakarkänsla över den sträckan. Riktigt häftigt var det att stå med avstängd motor och vänta på att Bertil skall komma (han fotar fortfarande mycket). Man står där utan att se ett liv så långt ögat när man hör hur en enstånka på högvarv och med öppet avgassystem närmar sig. Sedan ser man ett lyse långt borta och ljudet bara ökar. Jag tror nog att ni förstår. Helt underbart. 
Klicka för en större bild! Något som jag verkligen uppskattade här var att innan jag åkte så satt jag hemma och la in några av de längre tracksen som rutter i GPS: en Det visar sig fungera klockrent här och när man kommer fram till ställen där spåren delar sig behöver man inte stanna och fundera på åt vilket håll man skall åka. Mycket tidsbesparande och något som nästan kändes som att fuska jämfört med den förra resan. Vädret den här dagen var inget vidare. Vid en fikapaus konstaterade vi att det var 3-4 plus duggregn och blåsigt. Den här dagen gjorde det dock mindre, man var så inne i körningen, men det skulle bli värre senare under resan! Mot slutet av den del av dagen som är track kommer vi fram till två snöfält. 40-50 meter vardera och i svag uppförsbacke. Det första hjälps vi åt att knuffa hojarna igenom. Alldeles för jobbigt, så vid det andra tar vi en kort paus för att samla mod. Sedan blir det en ren crosstart på tvåan, hinner precis få i trean innan man lättar över en liten stenhäll, fullt skaft genom snön och banne mig om man inte lyckas hålla fart ända till fast mark dyker upp igen. Islänningarna som står på andra sidan är så förtjusta att dom klappar händerna och hurrar när man väl ar över. Dessa är för övrigt några av dom sammanlagt kanske tio människor som vi ser under den här dagen. 
Klicka för en större bild! På kvällen är vi framme i Laugarfell och jag lovar att det inte var någon dum känsla att krypa ner i den varma källan som finns där. 40 grader varmt och med lite ormserum i handen så mådde man verkligen som en prins. Vi sov inomhus den här natten för att ge kläderna en chans att torka. De närmaste dagarna är egentligen inget att skriva om. Dessutom börjar minnet av dom att blekna men kort kan man väl säga att det regnade mer eller mindre hela tiden, temperaturen låg mellan två och fem grader, det blåste 20 m/sek eller mer hela tiden. Ett litet exempel. På rak asfaltsväg var det sån sidvind att man lutade cykeln så mycket att soppan inte nådde huvudmunstycket. Man fick med jämna mellanrum luta upp den så att den slutade misstända. Dagen innan vi nådde Reykjavik varnade dom på radion för vindar på 40 m/sek i de södra delarna av Island. Orkan börjar vid 35 m/sek för dom som inte visste det. I Reykjavik var vi runt och letade efter lite småsaker som vi saknade och vi besökte då stadens alla MC-handlare. Killen som importerar KTM till Island visade sig ha en 660 Rallye -99:a. Kul. Dessutom lovade han att plocka delar av den om det skulle vara något som pajade för oss. Något som tack och lov inte blev nödvändigt, men en fin gest var det onekligen. Efter Reykjavik åkte vi mot Tingvellir, Geysir och Gullfoss. Dom bör man titta på om man inte varit på Island förut. Dessa ställen är som så mycket annat i det Isländska landskapet mycket imponerande. Faktiskt så är det så mycket natur hela tiden att man blir helt blasse´. Man ser något i ögonvrån och hjärnan registrerar bara att det är ännu ett vattenfall av en storlek och skönhet som man knappast får se här hemma. Sedan åker man bara vidare och på kvällen kan man bara efter mycket funderande medge att man nog såg ett vattenfall där. 
Klicka för en större bild! På vägen till Landmannalaugar åkte vi förbi Hekla och nu, till skillnad mot 2000 så fanns det både skyltar och väg dit. Tyvärr så finns dom inte med på kartorna som vi har med oss, för då skulle vi nog ha lagt upp rutten lite annorlunda. Det visar sig nämligen vara ett eldorado av fina vägar. Vi börjar med att åka så långt upp på Hekla som vi kan, d.v.s. tills bakhjulen är gott nerskottade i underlaget. Brant kan man säga. 
Klicka för en större bild! En liten parantes här. Isländska terrängbilar är inte att leka med! Island är det enda ställe jag har åkt där jag har sett bilspår på väg uppför där jag aldrig skulle försöka åka motorcykel. Knäckande. Enda trösten är att dom fortfarande är lika långsamma som bilar brukar vara. 
Klicka för en större bild! Runt Landmannalaugar åker vi runt ett par dagar innan det är dags att vända norrut. Bland annat så var vi upp till en vulkan i närheten. Om det inte varit så förbenat stenigt så hade det varit en toppentur. Dessutom kom vi fram till ett vadställe som vi inte vågade köra över, utan åkte istället 10 mil extra för att komma hem igen. Surt sa räven. Från Landmannalaugar är iden att åka norrut, tvärs över Islands inland, upp till Akureijri där vi bland annat skall tvätta kläder för första gången. Rynka på näsan ni, men så illa var det inte! De första 20 milen är inte mycket att hurra för faktiskt. F26:an är tänkt som en matarväg genom Island på sommaren och är för det mesta rätt så rak. Den är rakare än vad vi tänkt oss i varje fall. Men. Därefter börjar ett track som jag har ett personligt intresse av att åka. Det är nämligen som så, att förra gången jag var här så åkte jag och en kompis som heter Anders det här tracket norrifrån. Efter att ha åkt i ett gott antal mil så åkte vi vilse! Jag har skrivit om den här dagen i en reseberättelse från förra resan så här kommer det som jag med ett färskt minne kom ihåg det då: 000709 lördag. Planen för dagen är att Johne och Michaela skall åka riks 1:an fram till väg 842, och därefter F26/F881 fram till ett ställe som heter Laugafell. Där finns det en camping och varma källor. Anders och jag skall börja åka på samma riks 1:a men svänga av ner på 844/843. En mil innan den slutar, så börjar ett track över Sprengisandur. Det skall vi åka på i 70 –80 kilometer innan vi kommer fram på F910. Sedan är det F26/F881 norrut, för att sammanstråla med Johne och Michaela i Laugafell. Det var planeringen. Här kommer verkligheten ! Johne och Michaela kör på en enligt utsago, underbar väg med vilda hästar, och fantastiska scenarier. De avslutar dagen sittande med varsin öl i naturens eget badkar. Anders och jag ? Man kan säga att det inte gick riktigt som planerat. Starten var bra, vi kom iväg klockan nio och hittade utan större svårigheter början på vårt track. Vi åkte dock till slutet på väg 843 och fick vända tillbaka innan vi kom rätt. OBS. I slutet på 843 ligger det en gård. Den är troligen fortfarande är till salu för den som är intresserad av att bo verkligt avskilt ! Väl inne på tracket fick vi rätt omgående en försmak på vad dagen skulle komma att erbjuda. De första 20 – 30 kilometrarna var mestadels slagigt som en crossbana, med naturens egentillverkade stalp. Bara det att här var stalpen inte av jord eller sand, utan av stelnad lava och med mestadels vinkelräta ansatser. När vi kommer fram till det första vattendraget efter denna sträcka håller Anders på att brinna upp. Daineseställ är varma! Vi bestämmer att ta en fikarast och hämta lite nya krafter. Vi pratar om att det här faktiskt var lite värre än vad vi väntat oss. Efter fikan går det uppför i terrängen och det blir mycket bättre att köra. Nu är det ganska körbart och det enda egentligen som man behöver se upp med är de basketbollstora stenar som gödslar spåret. På vägen passerar vi ett par vattenövergångar som är himla fina. Det flyter på bra i flera timmar, tills vi kommer fram till en liten dalsänka som inte verkar ha någon utväg. Efter att ha kört lite fram och tillbaka åker vi fram till en hytte vi sett på vägen ner i sänkan. Inne i vad som verkar vara ett nattskydd för vandrare hittar vi en gästbok. I den var det skrivet sista gången 1994! Vi såg heller inget annat som tydde på att någon varit där sedan dess. Vi bestämmer oss för att åka tillbaka i våra egna spår en bit för att se om vi missat någon av de vita käppar som utgör vägmarkeringen. Nu börjar den stora cirkusen. I området där vi är går det bilspår lite kors och tvärs trots att detta inte är tillåtet. Detta har vi inte sett förut, så troligen är inte vi de enda som åkt bort oss lite (lite !!) här. Vi lyckas efter ett tag att lokalisera vår position till ett begränsat område på kartan, men att hitta det jävla (ursäkta språket) spåret lyckas vi inte med ! Problemet, som vi såg / ser det var för det första att vi åkte med den vanligaste kartan över Island. En karta i skala 1:500 000, som inte är topografisk. Det gör att det är mycket svårt att syfta i terrängen för att fastställa en position. Det andra var att vi valt detta mycket långa track som vårt första. Vad man kan säga så här i efterhand är att vi skulle ha haft någon av de utmärkta topografiska kartor i större skala som finns att tillgå. En annan sak som vi saknade var naturligtvis en (eller ännu hellre varsin) GPS. Vi tror att vi någonstans på slutet börjat följa pinnar uppsatta för att markera en vandringsled, istället för dom som markerar tracket. Nog med ursäkter. Vad skulle vi göra? Vi hade redan försökt att åka mot det håll där vi visste att F910 låg och det gick inte på grund av ett relativt färskt lavafält. Spåret hade vi gett upp om att hitta. Dessutom hade vi nu kört långt sedan vi sist tankade. Det var inget lätt beslut, men vi bestämde att vända. Vi skulle ta oss tillbaka till Fosshöll vid riks-ettan, där vi visste att det fanns en bensinmack, sedan skulle vi åka samma väg som Johne och Michaela gjort ner till Laugafell. När vi kom tillbaka till Fosshöll hade vi en gemensam bensintillgång på 0,4 liter, och klockan var två på natten. En lite parantes här. Sedan ungefär klockan 10:00 i morse har vi inte sett en enda människa. Vi fick sedan reda på att det här tracket räknas till ett av de två, tre svåraste på Island. Det åks av ungefär ett fordon i veckan. Inte undra på att vi kände oss lite övergivna emellanåt! Det var nästan skönt när det visade sig att det inte gick att tanka med kort på macken, för då hade vi åtminstone en bra ursäkt att gå och lägga oss istället. Problemet nu, var att förhindra Johne, och Michaela att skicka ut ett larm efter oss, eftersom vi inte skulle finnas där när dom vaknade som vi bestämt. Det löste sig med att ställa klockan på 06:00, gå upp och be campingvärden att kontakta Johne och Michaelas campingvärd, be denne att vidarebefordra vad som hänt och att vi istället skulle träffas på Leifstadirs camping utanför Akureyri. Somnade MYCKET gott klockan tre på natten. Nu har jag den här GPS:en som jag pratar om ovan. Dessutom är tracket inlagd som rutt med bara någon kilometer mellan waypointsen. Nu dj-lar skall jag inte åka vilse! Förklaringen till att vi åkte vilse förra gången blev mycket uppenbar när vi höll på att missa infarten på tracket. Det fanns nämligen inte en enda pinne som markerade tracket under de första två milen (de två sista förra resan), utan här var det bara GPS navigering som hjälpte oss att hitta fram. Hela det här tracket tog oss ungefär 4 timmar inklusive fikapauser. Det kan man inte tro när man läser berättelsen från förra gången. Stalpen i början som jag skrev om var även dom rätt så odramatiska. Den enda förklaring jag har är att utvecklingen på fjädringen gått rätt mycket framåt sedan -86. 
Klicka för en större bild! Överhuvudtaget så har motorcyklarna imponerat otroligt på oss så här långt. Att man kan ta sig fram i 70-100 km/h i stort sett oavsett underlag är otroligt imponerande och en stor skillnad mot "gammhondan" jag åkte med förra gången. Dessutom är man fräsch i kroppen på kvällen. Efter att ha fräschat till oss lite i Akureyri så vänder vi ner mot inlandet igen och målet är ett ställe som heter Herdabreid, Islands högsta berg. På vägen ner dit så råkar vi ut för vår i stort sett enda vadningsincident. Bertil kör först och kommer lite ur det tänkta spåret genom vadstället. Helt plötsligt så blir det bra mycket djupare än planerat och när bakhjulet spinner till så vänder strömmen hela cykeln 90 grader på någon sekund. Från att ha siktat på den andra stranden så är han nu med god fart på väg uppströms och det blir bara djupare och djupare! När vattnet når upp till sadeln och det är högt på en Rallye, så lyckas Bertil som i slow motion styra upp mot den andra stranden. När jag ser att det verkar avlöpa lyckligt, så släpper allt och skrattkramperna gör att det nästan är svårt att hålla sig på benen. Vi kommer så småningom fram till campingen vid Herdabreid. Dagen efter "offrar" vi på att ta oss upp på Herdabreid. Vi kommer upp till två tredjedelar. Den översta delen är inbäddad i moln och campingvärdinnan hade sagt åt oss att det inte var någon bra ide att gå ända upp under de förhållandena. Dessutom skulle inte utsikten ha varit något vidare. Om (eller när, snarare) ni åker till Island och upptäcker att ni har en hel eller hel dag över så är det definitivt värt besväret. Utsikten är sanslös, men det är BRANT så det tar en stund. Nu börjar det dra ihop sig till hemresa, och vi skall vara en dag i Egilstadir innan vi åker ner till färjan. Vi bestämmer att försöka få några tracks till på vägen tillbaka till Egilstadir och det får vi. Bland annat så får vi se Vattnajökul på ganska nära håll en gång till. 
Klicka för en större bild! Dimman som kom över oss i bergen på väg ner till östkusten kunde vi dock ha varit utan. Fem meters sikt gör ingen glad. Eftersom vi kom till Egilstadir en dag tidigare än beräknat åker vi på en dagsutflykt ut till fyren på udden vid Seydisfjordir. Fortsatt dimma även den här dagen gör väl att vi känner oss litet orättvist behandlade av vädrets makter. Förra gången jag var här så var det ett par tre dagar med dåligt väder. Den här resan har förhållandena varit om inte omvända så i varje fall inte idealiska. Åkningen kan dock ingen ta ifrån oss! Det var resan det, nu kommer lite fler rena tips om Island. En liten varning kan nog vara på sin plats här. Delar av följande text låter som något direkt hämtat från TV-programmet HAJK och det är helt oavsiktligt, det bara blev så. Vädret verkar vara bättre på den norra delen av ön och detsamma sägs om högplatån. Det enda som är påtagligt dyrare än i Sverige är restaurangmat och öl på krogen. Islänningar är tydligen ett campande folk. Det gör att campingar finns det gott om och många av dom håller rätt så bra standard. På de flesta campingar i "obygdir" finns det även möjlighet att bo i en enklare (flerpersons) stuga. Dessa blir dock snabbt fulla, så vill man in i en sådan så gäller det att vara på plats tidigt eller att boka i förväg. Priset är vanligen 150 Sek/natt, jämfört med 50-60 Sek/natt för camping. Om man vill köpa lite starkare drycker finns det inte många ställen att göra det på. Åtta på hela Island tror jag. Nattlivet är bra för det mesta. Bättre mot slutet av veckorna. Så lite som möjligt. Så skulle man kunna sammanfatta det här avsnittet, men det kanske inte är direkt informativt, så vi gör ett försök att bena upp det lite mer. Det jag säger här är mina erfarenheter och inget annat. Åsikter finns det ju som bekant gott om. Sovsäck. En som klarar 0 grader är skönt. Jag hade en dunsovsäck från Marmot. Den är stor som en handboll och har en komforttemperatur på -1 grad. Till det använde jag en sovsäckspåse i silke. Under den här resan var det ju fuktigt som det kanske framgått och trots det var det inga problem med att hålla den helt torr. Rekommenderas. Liggunderlag. Här finns det både den vanliga cellplastvarianten, och de nyare uppblåsbara att välja på. Cellplastunderlagen väger lite mindre, men är knöligare att packa. Man sover skönare på ett uppblåsbart liggunderlag. Det är väl en rimlig sammanfattning. Jag hade ett ThermaRest UltraLite med mig och skulle inte byta det mot något annat. Tält. Vi sov i varsitt tält den här resan och det var faktiskt skönt med tanke på vädret. Mer plats att torka grejor på! Det kan blåsa rätt bra på Island. Vi hade några dagar där det blåste 15 m/s eller mer. Enligt vad vi hörde av andra, som varit där flera gånger och av islänningarna själva, var detta inget ovanligt. Av detta kan man väl se att man kanske ska undvika ett tält för 249:- från Statoil. Åsikter om former, märken, och konstruktioner på tält finns det nog lika många som tältägare, så det tänker jag inte kommentera. Jag hade ett Hilleberg Nallo2 med mig och det fungerade bra. Kanske i största/lyxigaste laget att sova själv i, men bekvämt blir det. Tältpinnar som är gjorda för att slås ner i hårda underlag rekommenderas. Kök. Bertil använde spritkök, jag ett bensinkök/kombikök från Primus. Funktionsmässigt är båda lika bra. Kök som körs på bensin har en tendens att låta som ett jetplan när man använder dom, så störs man av det är ett sprit eller gasolkök att föredra. Fördelen med ett bensinkök är att man har obegränsad tillgång på bränsle. Övriga Köksgrejor. Beror väl på dom kulinariska ambitionerna, men valda delar av ett Trangiakök är väl en bra början. Gör man som Bertil och mig och lever på frystorkade pastarätter i två veckor (jo, jag äter fortfarande pasta) så kan man vara mycket minimalistisk. Här tror jag att man är tvungen att prova för att veta vad man tycker är bra. Mat. Om man har mat med sig för en eller två dagar mer än man räknar med att behöva till nästa provianteringsställe så klarar man sig bra. Eventuella alkoholdrycker kan dock vara värt att släpa på då det finns bara (om jag minns rätt) 8 ställen att köpa sprit på. Kläder. Man degenererar rätt så fort, så står man bara ut de första dagarna kan man ta med sig mindre underkläder än man tror! Skämt åsido så fanns det relativt gott om möjligheter att tvätta och tumla kläder bara man höll ögonen öppna. Tre byten tror jag att man kan klara sig med. Vad det gäller att packa kläder för att klara kyla så läste jag ett bra tips någonstans för länge sedan. Om man räknar med att behöva kläder för t.ex. nollgradigt, så skall ALLA kläder man har med sig vara på när det blir nollgradigt. Eftersom man kör så mycket i vadställen så har fötterna ofta en tendens att bli blöta på Island. Förra resan var mina i stort sett konstant blöta eller fuktiga. Det var något jag hade förberett mig för på den här resan. Jag tog med fickvärmare av typen som jägarna använder (man eldar kolstavar i en liten plåtdosa) för att kunna torka stövlar och strumpor på natten. Nu blev jag inte blöt den här resan! Mycket förvånande, men det berodde nog på en bra matchning mellan mina BMW stövlar och Dainesebyxorna. Mycket tajt i övergången mellan dessa. Tyskarna Walter, och Torsten som vi träffade förra resan stannade vid varje vadställe och bytte till vadarstövlar. För långsamt och klumpigt för min smak. Ett ombyte med "civila" kläder, och skor är skönt att kunna hoppa i efter en dags körning. Kan dessutom komma till användning under utforskandet av Islands nattliv. Underställ av ylle (Ullfrote) tycker jag fungerade bra. Ull håller sig dessutom mycket fräschare än syntetmaterial. Underställsbyxor är skönt att ha närmast kroppen när vädret blir sämre. Även om inte Gore-tex ställ blöter igenom så känns dom kalla när yttertyget blir ordentligt blött. Mössa. Vindjacka. Min fick tjänstgöra både som "finjacka" och som regnskydd under MC- jackan. Detta eftersom jag inte åker med Gore-texjacka utan har en BMW Rallyejacka. Jätteskönt att ha huvan uppfälld under hjälmen när det är riktigt dåligt väder faktiskt. Buff. Övriga bra att ha saker. Hygienartiklar. Tvättmedel. Öronproppar. Kamera och film. Kartor och kompass. Första förband, plåster och värktabletter. Lagningsgrejor för kök, liggunderlag och tält. Termos. Pass, intyg från försäkringskassan, biljetter, körkort och liknande. Här står valet mellan hårda och mjuka väskor. Jag körde med en mjuk 52-litersväska och en liten packrulle (till tältet) från Ortlieb. Ja hade även en tankväska från KTM med verktygen i. Tankväska är något som jag inte tycker fungerar bra på min cykel. Det blir i stort sett omöjligt att stå och köra och det är ett så stort minus att den får stanna hemma nästa gång. Hårda väskor fungerar även de, men man får ett lite bredare ekipage. Vad jag tycker är en allvarligare invändning mot hårda väskor är inte väskorna i sig, utan hållarna till dessa. Förra resan hörde vi om flera andra som fick svetsa ihop hållarna både en och flera gånger. Pajar sedan hållaren när man är 4 mil från närmaste levande själ (sannolikheten för det är väl 96 –98 %) så har man rätt stora problem att fästa dessa stora, hårda väskor på hojen på ett vettigt sätt. Överhuvudtaget kan man säga att all packningsvikt är av ondo på en sån här resa. Speciellt om obanade vägar står på programmet. Ett bra ställe att kolla på är Globetrotters hemsida www.globetrotter.de. I deras katalog kan man se vägd vikt på nästan alla produkter som de säljer. Börjar man att räkna lite så ser man snart att det finns många kilo att spara. Nu känner jag att jag måste förklara mig lite. Man KAN åka till Island med en mycket normal semesterpackning och troligen fungerar allt helt OK. Men jag är som jag är och försöker hela tiden att tänka på vad som kan gå fel innan det gör det. Dessutom tycker jag att körningen blir så mycket roligare om man har lite packning med sig. Det är ganska billigt att hojsemestra på Island. Det går naturligtvis att bo på hotell och äta på restaurang var och varannan dag och då håller nog inte den här budgeten. Frystorkad mat fanns på varenda mack på Island och till i stort sett samma pris som i Sverige. Bensinen var när vi åkte ungefär som i Sverige. Kostnaderna totalt blev ungefär som så här: Biljett ut från Bergen, och hem via Hanstholm - 5000:-/pers. inkl SMC rabatt. Bensin hela resan (Uppsala-Bergen + Island + Hanstholm-Uppsala) ungefär 3000:-/pers. Övriga utgifter ungefär 7000:-/pers. Nämnas skall att vi tältade kanske 15 dagar av 21 och det kostade mellan 50:- och 60:-/ person och natt. Hytterna som finns på de flesta vildmarkscampingarna kostar 150-170 : - /person och natt. Vandrarhem kostar från 175:- / person och natt. Summa summarum runt 15000:-/ person för tre veckors semester! Och då betalar man biljetten rätt långt i förväg, så den utgiften har man nästan glömt när man åker. En liten sammanfattning av den här resan får nog bli, att kan ni åka så gör det. Åkningen är roligare än man kan föreställa sig. Naturen och ofta bristen på densamma ger helt otroliga vyer. Islänningar är hur trevliga som helst. Om det är någon som undrar över något som jag inte tagit upp här så maila gärna mig, så kanske jag kan svara på det. Om det sedan är någon som bestämmer sig för att åka så måste ni också höra av er. Jag vet att jag skall dit igen inom en inte allt för avlägsen framtid, och det är väl ett bra betyg på ett resmål. 
Klicka för en större bild! Kay. Text. Kay Östlund. Mail. kay_ostlund@hotmail.com Bilder. Bertil Johansson och Kay Östlund. Tillbaka |
 |
[an error occurred while processing this directive] |
 |
||