Någon gång i april ringde Lukas H Lundin, Kanada-svensken som körde Paris-Dakar år 2000 och undrade om jag vill köra Baja 2000 på en Honda XR 650 R med honom, han skulle stå för allt om jag bara betalade flygresan. En sådan förfrågan får man högst en gång i livet, så på stående fot bestämde jag mig att hänga på. Lukas ville att jag skulle ta med mig en förare till för det skulle bli en 2000 miles lång tävling milleniumet till ära.

Jag funderade ett tag på Alfie Cox från Sydafrika men han hade kontrakt med KTM, så det gick inte. Valet föll efter ett visst funderande på en Team Farmerlipsmedlem vid namn Patrik Görl. Jag och Patrik åkte över första dagarna i november månad för att provköra banan. Sträckningen är inte upplagd i roadbooksform utan bara utmärkt i terrängen här och där. Lukas hade åkt ner under oktober och tränat lite efter den blivande bansträckningen.

Det första jag såg när planet skulle landa på JF Kennedys flygplats var en stor vajande amerikansk flagga.Rätt typiskt egentligen, amerikanerna är väldigt patriotiska på gott och ont. Sedan tror jag att det finns en fördel att födas upp i detta system om man är idrottsman och det är att man får grundinställningen att ”ingenting är omöjligt” med modersmjölken. Eller som Kevin Hines sa till mig: ”You seems to be an american, you are born ready”. Allt verkar vara stort här, låt mig ge några exempel. Det tog nästan lika lång tid att flyga tvärs över USA som det tog att flyga mellan Stockholm och New York. När man köper kaffe på flygplatsen så kan man välja mellan small eller large, muggarna är av samma storlekar som när man beställer coca-cola hemma på Frasses grill. Servicebilarna vi skulle ha trodde jag på amerikanskt manér skulle vara Ford V 8: or men det var V 10: or, ja till och med kottarna på deras tallar var fyra till fem gånger större än hemma. Snacka om ett land där de mesta är ”overkill”. Tanken smög sig på att: ”Tänk om de är lika stora även när det gäller att köra ökentävlingar?” Jag tvingade tanken åt sidan för man ska väl inte tro att man är slagen redan på förhand?! För den tanken är väl onödigt svensk.

Jag körde nästan 400 miles så kallad ”Pre-running” under tre dagar, det skedde på en standard XR 600 R. Vi åkte tillsammans av säkerhetsskäl, de gjorde att jag körde bara 200 miles på mina blivande tävlingssträckor. Söndagen den 12:e november startade Johnny Campbell på sin välpreparerade XR 650 R som första förare från Ensenadas centrum klockan 06.00. Det rådde fullständig karnevalsyra i staden, snacka om drag. Det var samma stämning som när svenska folket tog emot fotbollslandslaget i Svedalas huvudstad efter deras VM-brons i USA 1994. Jag hade tjatat mig till att få vara startman för vårt lag. Tävlingen som är en endurancetävling har enkla regler, inget tjafs, tävlingsklockan går igång vid starten i Ensenada och stoppas längst nere i söder när man når staden Cabo San Lucas. Årets ordspråk för Team Farmerlips passar bra i sammanhanget ”Man kör tills man är framme”.

Jag öppnade mina första 5 miles i långsamt tempo för att komma in rätt i tävlingen, sedan var det stumt som gällde överallt där det gick. Under sträckans första 60 miles kände jag igen mig, den delen hade jag provkört två dagar tidigare, sedan blev det okänd mark. Jag lämnade över till Lukas Lundin efter att ha kört 186 miles på tre timmar och sjutton minuter. Jag hade tappat ungefär sex minuter på ledaren Johnny Campbell och låg på en femte plats totalt. Bakdäcket var i trasor, det fanns inget mönster kvar, och jag insåg redan här att våra fyra bakdäck skulle bli för lite.

Lukas var inte tillnärmelsevis redo när jag svängde in vid den vita pickupen, han hade räknat med att jag skulle vara minst 15 minuter efter Campbell. Där förlorade vi tre minuter då XR:en stod stilla i väntan på att Lukas skulle göra sig i ordning. Lukas körde sin sträcka 30 minuter snabbare än vad vi trodde att han skulle göra, han låg på en nionde plats när han växlade över till Patrik Görl. Under hans sträcka så körde han upp oss en placering, nu låg vi åtta. Inför min andra sträcka satte vi på nattbelysningen på Hondan, vi körde med de klassiska Baja-lyset, dubbla strålkastare med en långskjutare och en helljusbild. Jag hade som målsättning med sträckan att ta tillbaka femteplatsen men det gick inte utan jag växlade över till Lukas på en sjätte plats.

Här startade problemen som kostade oss mellan en halvtimme och 45 minuter; Lukas såg att bara ett lyse fungerade. Jag bad Danny, vår servicekille, att han skulle byta ut glödlampan men han tyckte att det var enklare att byta ut hela belysningen. Vårt reservlyse var inte fininställt så Lukas körde hela sin sträcka med lyset pekande alldeles för högt. Sedan var banan dåligt uppmärkt så han körde fel i mörkret, den fadäsen kostade 30 minuter. När Patrik tog över låg vi på en åttonde plats. Han höll nästan ställningarna och när han växlade över till mig var vi på en nionde plats, med 45 minuter upp till sjätte platsen.

Klockan var två på natten när jag startade på det jag trodde skulle bli en 280 miles sträcka. Efter två timmars körning så hade jag kört upp mig till en sjätte plats, då hände det som inte fick hända, soppatorsk! Paniken spred sig, var var jag? Hade jag bommat Hondas tankställe, och hur långt ifrån det var jag? När jag klev av hojen för att ta fram en karta ur ryggväskan så insåg jag plötsligt att jag skulle bli tvungen att börja med att göra mina behov, utan papper. Att man aldrig lär sig! När detta var gjort så tog jag fram ficklampa och karta för att orientera mig. På sista miles-skylten jag sett stod det 1060 miles och enligt kartan så skulle tankstoppet vara på 1065 miles. Jag lade omkull motorcykeln på höger sida och lyfte upp den så högt att eventuellt bränsle från tanksidan utan kran skulle rinna över till ”rätt” sida. Ödets minut var inne, skulle den starta? Jag bedömde att jag hade 2-3 miles kvar till Hondas bensintält. XR:en startade och gick en mile på sista dropparna sedan fick jag göra om samma manöver och fick den att gå en mile till på de sista ångorna, men sen var det stopp. Men från den positionen så såg jag det upplysta Hondatältet nere i dalgången, puh… jag var räddad.

Efter ny fräsch bensin i hojen så gick det av bara farten resten av natten, dagen grydde och det började bli dags för förarbyte. Tanken var att jag skulle lämna över till Lukas men ingen fanns där. Servicebilen hade inte hunnit med under natten, jag hade anlänt till den förutbestämda platsen för förarbyte innan bilen hunnit dit. Det blev till att bita ihop och köra 120 miles till. Problemet var att jag hade slut vatten i kamelbaken så sista 3 timmarna blev vattenfria. Jag började känna första symtomen på uttorkning; huvudvärk och krampkänning. Klockan halvnio passerade jag nästa växling vid Ciuad Constitucion, där fanns Patrik Görl på plats för att ta över vår XR 650 R.

Patrik körde sina 119 miles utan missöden och lämnade över till Lukas som tog min tänkta 99 miles sträcka till La Paz. På den sträckan så körde Lukas grymt fort, han tappade ingenting mot Chris Haines lag och överlämnade Hondan till Patrik 15 minuter innan jag trodde han skulle komma. Lukas fick ge igen av samma medicin som jag gav honom i början av loppet.. Patrik slet på sig hjälmen och handskarna och körde näst sista sträckan som var 122 miles. Den sista sträckan körde jag, den var 90 miles lång och vi klöv mållinjen tisdagen den 13: e november strax efter mörkrets inbrott. Vi hade kört 1726.97 miles på 35 timmar och 20 minuter, det gav oss en sjätte plats totalt och en andra plats i klassen + 30 år.På fredagen landade jag på Arlanda igen och på hemresan norrut så stannade jag till på startlinjen för att köra Gävles Novemberkåsa med en XR 650 R, men det är en helt annan historia.

/PG


Tillbaka