John Steinbeck skrev en del böcker om livet i staden Salinas på Monterreyhalvön i Kalifornien.  En underbar Torsdag, Riddarna kring Dannys bord, Det stora Kalaset o.s.v. De handlade mest om livet runt ett gäng slashasar som bodde i en gammal barrack kallad Lusasken.  De hade en enorm förmåga att likt katten alltid hamna på rätt köl om de råkade snubbla i livet. Och snubblade gjorde de, ofta och rejält. Nu vill inte jag påstå att PG är en slashas som snubblar sej fram här i livet, snarare tvärt om. Men han har tydligen samma förmåga som Danny och hans polare att hamna på rätt köl efter krascher, och komma tillbaka med förnyade krafter och skapa nya stordåd.

Den mannen och hans polare skulle jag, en oansenlig Läpp, som ställt bort bågen för flera år sedan vara på fest tillsammans med. Med stor nyfikenhet ställde jag Saaben mot Malå, och tänkte ”Jag känner inte en käft, men jag får väl göra det bästa av situationen. Det får gå som det går.”

Vad händer – I Malå checkar man in på hotellet och träffar människor som går omkring som ungarna på Julafton i väntan på Det Stora Kalaset. Folk som man pratat med via gästboken får ett ansikte. Det lyser i deras ögon av förväntan och siktet är inställt på att ha så roligt som möjligt. Lite pilsner och Laphroaig-preparering och mingel innan avfärd med buss till Malårka. In på sandplayan och bänka sig . Så brakar det loss. Snart har Bonkans Blues band fått blodet att svalla rött och hett bland de församlade Läpparna, och det är nästan som på den tiden då Tages spelade på Pansalen i Skellefteå. Bordsdans, visslingar, hojtande och skrik, fotstamp och handklapp. Skillnaden är bara den att det inte är några finniga fjunungar och uppiffade babydolls, utan mogna män och kvinnor i sina bästa år som beter sej. Så skapas atmosfär med en  rökmaskin som inte går av för hackor, både muller och dimma.

Tack och lov att man fick uppleva detta.

Och som inte detta vore nog, så visar PG oanade sidor då han kvider fram blues som borde fått Leadbelly  att packa ihop och gå hem, samt uppträder som Vackra Vera i peruk och nylonstrumpor till Tinas He’s a man – Jojo, jag säger bara det så har jag inget sagt

Så man går runt och knyter nya bekantskaper, fixar dedär kortet med mej och PG, bjuder på pilsner och blir bjuden, och upptäcker att man har en del gemensamma bekanta  och ens liv är ett stort leende. Man TRIVS.

Kjellas Traktorkapell med Bo Linder Munktell – Viktor, min ungdoms traktor. En sån har jag många timmar på som slåtterdräng då jag var tolv till femton år. Mitt första fordon på fyra hjul. It felt like comin’ home när den startade, Det blev bara bättre och bättre. Och så var det det här med käket - jag kutade runt och letade kocken ett tag, för nu skulle här pussas – Toppenkäk, gott och mycket.  Jag är fortfarande i smältartagen, inte av maten, men av hela tillställningen. Trevliga och glada människor, god mat, superdupermusik och en anda som inte är av denna världen. Jag  måste erkänna att jag känner mej lite småstolt över att tillhöra ”Läppskaran” och skitlycklig över att jag hade möjligheten att bevista Det Stora Kalaset.

Må Gruset Knastra Lätt under Edra Hjul.

Pelle T #46