PG Lundmark.
Fakta: PG säger själv att han är "ytterst novis" vad gäller
landsvägsmotorcyklar - har kört två säsonger på 80-talet - och det var
första gången han körde på en racerbana. Men 39-åringen från Fjällbonäs
utanför Arvidsjaur har elva år bakom sig som enduroförare och två startar i
Dakar-rallyt.

Den lilla känsla jag fick av cyklarna är i alla fall den att Ducatin som är en 750, direkt blev en favorit på racerbanan. Det beror nog på att från den typ av körning (läs stora fyrtaktsslaggar) som jag är van vid så kör man mycket med vridmomentet. Jag kör mycket på gas och lite koppling samt bromsar ofta med motorbroms och den körstilen fungerar kanonbra på Duactin. Att den sedan tro det eller ej är den rymligaste av hojarna väger naturligtvis tungt för en 90 kilos gamling som gör sitt bästa för att vika ihop sina 186 cm i dessa knattehojar. Fjädringen är hård och fin och hojen låter som en motorcykel ska låta, ingen känsla av att man sitter och syr gardiner här inte. Motorljudet gör att man får ståpäls, ett öppet avgassystem på en V-twin slår faktiskt det mesta i ljudupplevelse. Nackdelen med denna hoj är att ett vant motoröra hör att kvalitén på motorn inte når ända fram. Det är på tok för mycket mekaniskt oljud för att jag ska välja denna motor att åka jorden runt med.

Men de här japanska radfyrorna är lite spetsigare i karaktären de påminner om en modern crossmotorcykel på 125 cc. Jag tycker det säger allt när rödstrecket på en av dessa är vid 15500 varv, det är ungefär det dubbla varvtalet mot det jag är van att köra. Att känna eller höra någon nämnvärd skillnad på dessa motorer vad det gäller ljud, vrid eller toppeffekt det klarar jag inte av. Antagligen så skulle nog samtliga av dessa fyra japanare ta sig runt jorden flera varv utan motorproblem, inga missljud här inte.

Bland radfyrorna så trivdes jag nog bäst på Hondan, svårt att säga varför, en känsla som växte fram helt enkelt.
Jag var förvånad, för dessa motorcyklar är betydligt större i utrymmet än jag hade förväntat. När jag tittar på en sån här motorcykeltyp utan att sätta mig på den och köra, så tror jag att det är omöjligt att köra mer än 50 km åt gången. Detta på grund av att körställningen påminner om en fällkniv i nästan hopfällt läge. Fast som tur är så förhöll sig verkligheten inte på det viset. Dessa hojar skulle gå alldeles utmärkt att använda sig av för att upptäcka Sverige, med tillhörande långa dagsetapper, men då skulle jag nog ta mitt ansvar för att höja den svenska bruttonationalprodukten och ha kontokortet i bakfickan. Det tar mindre plats än tält, sovsäck, liggunderlag och gasolkök.

Avslutningsvis så måste jag säga att det hänt en hel del på de här 18 åren som jag inte
kört landsvägscykel, allt var inte bättre förr. Det är fantastiska motorer med enorm effekt och prestanda på så lite kubik. Toppeffekten på den 1100 kubikare som jag hade 1982 är lägre än på dessa 600:or som vi testat idag. Jag blev såld på att utöka maskinparken med en modern landsvägsmotorcykel, det blir hem till frugan och förhandla. Kanske det går att skicka henne på en turistresa till kinesiska muren som muta för inköpet av en hoj. Bra idé, då fattas bara finansieringen.

Det var otrolig känsla att köra på bana så här - jag skulle vilja avsätta 20 dagar till, dessa dagar skulle användas för att söka gränserna den försiktiga vägen. Asfalten verkar göra samma jobb på en kraschad hoj och förare som en mekanisk verkstad behöver en förmiddag med rondell och slipmaskin. Det verkar som om en roadracingförares vardag handlar mycket om smärthantering…